torsdag 30 juli 2009

Läser i tidningen

Läser tidningar och e-post efter hemkomst från Norrbotten. Jag har vid några tillfällen ögnat igenom Norrländska socialdemokraten under den senaste veckan. Jag har längtat efter min Upsala Nya Tidning. Skillnaden är tydlig. Dock inte, tyvärr, i fråga om språket. Grodorna är minst lika många i det akademiska Uppsala.
Jag får mig en tankeställare när jag läser en artikel av Bo Gustavsson om litteraturens ställning i Uppsala. Litteraturen är nollprioriterad, skriver han. Jag tar åt mig. Kanske kan vi bättra oss genom att, som han skriver avslutningsvis, i kommunfullmäktige få höra citat av Willy Kyrklund eller Lars Lundkvist. Det handlar om attityd.
I söndags publicerade UNT min artikel om Årtiondet för en freds- och ickevåldskultur för världens barn. Jag anser att våra partiledare är fullständigt ointresserade av att göra någonting för att skapa en ickevåldskultur. Man tycks tro att våld kan stävjas med våld. De flesta av våra partiledare tycks tro att konflikter mellan stater kan lösas med våldsmetoder.
Det här är artikeln.
Nu har vi möjligheter att ta ledningen i fråga om ödesfrågor. Sverige har nu ordförandeskapet i EU. På dagordningen står, bland andra, klimatfrågan. Vi har möjlighet att visa vägen. Men då måste vi våga vara bäst i klassen. Vi måste inse att det är vår roll och också hävda att det är lönsamt att vara duktig. En annan ödesfråga, som tyvärr inte finns på dagordningen och som uppenbarligen medvetet negligeras, är ickevåldskulturen. För ett år sedan skrev jag en artikel, införd i Upsala Nya Tidning och påminde om att åren 2001 – 2010 skulle vara ett årtionde för en freds- och ickevåldskultur för världens barn. Bakgrunden är en bild och en motbild. Bilden utgörs av att forskning, inte minst den vid Uppsala universitet, gett oss metoder och modeller för att förebygga våld. Motbilden utgörs av utvecklingen med ökat våld.

FN: s deklaration om och åtgärdsprogram för årtiondet innehåller ett stort antal förslag till initiativ och insatser som bör komma till stånd på lokal, regional, nationell och internationell nivå. Vid FN: s Generalförsamling år 2000 underströks regeringarnas roll ytterligare och 200 nationella kommittéer bildades. Generalförsamlingen betonade också att hela det civila samhället – organisationer, kyrkor, utbildningsväsendet, yrkesgrupper, näringsliv och media, bör vidga sina ansvarsområden och aktivt delta i den världsvida mobiliseringen mot våld.
Den vålds- och krigsdominerade kulturen måste ersättas med en freds- och ickevåldskultur.
Begreppet ickevåld är nu etablerat.

Det hållbara samhället förblir en vision om vi inte ser att den sociala, ekonomiska och ekologiska hållbarheten är möjlig endast om vi når hållbarhet beträffande fred och ickevåld. Men det här måste vi politiker tala om, eftersom det handlar om attityder. Bland andra, och kanske i första hand, Gandhi och Luther King, talade om att ickevåld är ett förhållningssätt. Ickevåld är grundat på medkänsla, mod och omsorg. Tyvärr uttalas dessa ord av politiker mer sällan än ordet krig, som man rent av lyckats ge en positiv innebörd. ”Vi för ett krig mot terrorismen” är ett talande exempel. Ordet är positivt laddat i motsats till ordet terror. Vi måste arbeta för en kultur där inte alternativen är krig och terror utan där det finns ett alternativ som heter ickevåld.
Inte minst unga människor ställer raka frågor, och dubbla budskap bäddar för ökad likgiltighet. Det är inte förtroendeingivande att ena dagen i allmänna ordalag tala om kamp mot våld och andra dagen välkomna ett militärt angrepp på ett folk, även om dess ledare använder våld i sitt ledarskap. För mig är det en omöjlig pedagogik vissa politiker tillämpar när man säger att förutsättningen för att få fred och genomslag för ickevåld är att vi lyckas döda vissa obehagliga individer; individer, som hyllar våldet. Våld löser inte problem, våld skapar problem.

Våld föds ofta av likgiltighet, en likgiltighet, som förutom att den uppstår genom politikers dubbla budskap, har en grogrund i arbetslöshet, segregering och fattigdom.

Årtiondet för en freds- och ickevåldskultur för världens barn är snart till ända. Initiativen från svenska regeringen har antingen uteblivit eller inte fått genomslag. Vilka initiativ är regeringen beredd att ta? Än finns tid, men den är knapp.
Själv har jag en dröm om att mina barnbarn ska få uppleva hur Sveriges politiker under valrörelserna talar om att, likt demokratin ständigt måste försvaras, vi fått genomslag för en ickevåldskultur och att kampen för att bevara den ständigt måste föras.

måndag 20 juli 2009

Jag vill se en socialliberal miljöminister

I går läste jag en artikel skriven av fyra centerpartister. Min spontana reaktion var: tråkigt att miljöministerposten innehas av en representant för ett parti, som inte profilerar sig i natur- och miljöpolitiken. De fyra kommenterar regeringens förslag till ny rovdjurspolitik. Nu kommer äntligen ett förslag, som ger möjlighet till regionalt inflytande och aktiv förvaltning av våra rovdjursstammar, skriver man. (Ett förslag ger förvisso inte möjligheter, men man utgår från att förslaget kommer att leda till beslut enligt förslaget.) Det innebär, bland annat, möjlighet till jakt på var, fortsätter man. Men man skriver också, helt riktigt, att djuren inte känner av länsgränser.
Nej, just det. Sålunda är det angeläget att man ser till att ha en politik för hela landet. Djurpopulationerna är rörliga, känner inte vare sig läns- eller kommungränser (inte heller nationsgränser). Ett övergripande ansvar måste därför ligga på nationell nivå, lämpligen hos Naturvårdsverket. Centerpartisterna argumenterar alltså för att andra intressen än ett ansvarsfullt förvaltande av våra rovdjursstammar skall kunna leda till rovdjursjakt. Jag vill kalla en sådan politik för populism. Ska man säga något positivt är det att Centern är konsekvent. Man argumenterar på liknande sätt i fråga om strandskyddet. Lägg beslut om avsteg från det generella skyddet på lokal nivå. Jag ser aldrig oro uttryckas för att natur, allemansrätt och biologisk mångfald får stryka på foten för andra lokala intressen.
Jag vill se en socialliberal politik inom även natur- och miljöpolitiken, en politik, som visar solidaritet med den hårt utsatta naturen liksom med utsatta människor i både Sverige och andra länder. Därför vill jag inte att miljöministerposten ska innehas av en centerpartist.

måndag 13 juli 2009

Ekonomi och kontamination

Tidningen tunn. Inte mycket att reagera på.
Den åsiktsskillnad, som finns i politiken om vilken ekonomisk politik som ska bedrivas behandlas i UNT: s ledare. Gasa i svåra tider, bromsa när konjunkturen blir bättre, anser oppositionen. Om den nu säger det sistnämnda, eller säger den gasa alltid. Regeringen vill nu hålla igen, bland annat för att ha en beredskap om det blir ännu sämre. Teoretiskt torde oppositionslinjen vara svår att motsäga.
Dock håller sällan teorierna. Vi har inte de politiker, som klarar att begränsa statliga utgifter i högkonjunktur. Nuvarande ekonomiska politik tycks inge störst förtroende.

Språkpolisens presstalesman meddelar att media nu slagit till på bred front i fråga om kontamination. Man har lyckats få genomslag för inte bara sammanblandningen av ”ta tillvara” och” ta vara på” utan också ”särskilja” och ”skilja på”. Inte förrän ”ta tillvara på” och ”särskilja på” fått härja en längre tid har språkpolisen gripit in. Eftersom vi har att göra med ett vitt förgrenat nätverk är språkpolisen emellertid pessimistisk i fråga om möjligheterna att förhindra upprepningar.

söndag 12 juli 2009

Viljan finns i klimatpolitiken

I går skrev jag på Newsmill följande:
Nu tas viktiga steg för att åstadkomma ekologisk hållbarhet. Vägen är dock lång och avståndet ord till handling är ibland stort. I ett av de kommande stegen är det viktigt att man tar upp en diskussion om vad hållbarhet ska betyda. De flesta människor inser att dagens beroende av olja, kol och fossilgas måste brytas. Av de bränslen vi i dag använder är olja, kol, fossilgas och uran s.k. icke förnybara d.v.s. de nybildas inte. När vi använder dessa bränslen vet vi att vi orsakar försurning av mark och vatten, ökar växthuseffekten, orsakar cancersjukdomar, minskar den biologiska mångfalden o.s.v. Ett långsiktigt hållbart system måste bygga på förnybara bränslen, som alltid har solen som sitt ursprung. Men vi har långt till ett hållbart system även om vindkraftsindustrin växer, solcellsbranschen har en positiv utveckling och utnyttjandet av bioenergi ökar med motsvarande en kärnkraftsreaktor varje år.

Vi har ju de politiska verktygen för att förändra i miljövänlig riktning, men vi använder inte verktygen. Varför t.ex. fortsätter vi att subventionera miljöstörande verksamhet? Exempel på sådana subventioner är kärnkraftsbolagens befrielse från att ha försäkringar som kan täcka kostnaderna för en stor kärnkraftsolycka liksom att ägarna till vattenkraftverken inte behöver ta hela ansvaret för skadorna av en dammolycka. Varför använder vi inte ekonomiska styrmedlen tydligare för att begränsa användningen av fossila bränslen? Den här diskussionen måste föras mellan länderna för att undvika att vi ersätter ett problem med ett annat.
Alla typer av produktionsanläggningar för energi ska tillåtas, förutsatt att de uppfyller generella krav på hälsa, miljö och säkerhet. Energibeskattningen ska göras enhetlig utifrån miljöhänsyn. Varje energiproduktionsanläggning ska försäkras. Försäkringen ska täcka alla kostnader för eventuella skador som energiproduktionsanläggningen orsakar.
Användningen av fossila bränslen måste upphöra. Allt fler länder ansluter sig till den uppfattningen. Risker finns emellertid för att en uppfattning om att satsar vi inte på kärnkraften så är det kol, olja och naturgas vi ska ha. En sådan inriktning kolliderar med målet att minska miljö- och strålningseffekter av vår energianvändning? Visst ett steg i sänder, men den här diskussionen får inte dröja alltför länge.


torsdag 9 juli 2009

Debattbok


Debattbok.
Politik På Gott och ont av Harald Nordlund
Harald Nordlund härstammar från Pålänge i Norrbotten.
Under nio års tid var han kommunalråd i Uppsala,
under fem och ett halvt år riksdagsledamot och är nu
landstingspolitiker.

Han redovisar i artiklar, insändare och anföranden sin syn
på vad han anser vara en borgerlig vänsters viktigaste uppgifter
och uttrycker oro över att ideologi i allt högre grad får vika för
karriärambitioner och kortsiktigt ekonomiskt tänkande. Ur
sammanställningen tonar bilden av en starkt engagerad politiker

harald.nordlund@swipnet.se
http://haraldiuppsala.blogspot.com/
http://twitter.com/haraldnordlund

onsdag 8 juli 2009

Nu måste vi kräva utbildning för politiker

I dagens UNT har jag den här artikeln, men med annan rubrik.
Vad betyder det när vi i debatten talar om politisk styrning? Enkelt uttryckt handlar det, enligt mitt sätt att se, om den process som leder till förverkligandet av en politisk vilja hos en majoritet.
Gunnel Arrbäck och Roland Agius inledde den nu pågående debatten 23 mars med en artikel om det tjänstemannastyre de anser präglar Uppsala kommun och återkom 16 maj.
Det är främst tre aspekter i artiklarna av Arrbäck/Agius, som känns angelägna att diskutera.
Den första handlar om beredningen av ärenden i kommunen eller landstinget, den andra om politikers ansvar för att förverkliga politiska program och den tredje om den form av styrning, som man benämner beställa – utföra.

Förre kommunekonomen Hans Jensevik skrev 28 maj om hur spenderbyxgänget tog över från och med 1985 och regerat sedan dess. Han slutade sin anställning 1987. Om han varit med under början av nittiotalet hade han känt till att, på grund av lågkonjunktur och tidigare illa skött ekonomi, spenderbyxorna togs av under mandatperioden 1991 – 1994 och tagelskjortorna på. En mandatperiod som präglades av en tydlig politisk styrning. Jag ställer inte heller upp på Jenseviks skrivning om ekonomerna i kommunen. Brister ska av medborgarna alltid skyllas på politikerna.

När Arrbäck och Agius pläderar för att kommunalråden ska ha beredningsansvar gör man jämförelser mellan dels kommunalråd och statsråd och dels kommunstyrelsen och regeringen. Vissa paralleller kan dras, men jämförelsen haltar också, även om man går tillbaka till en ordning med rotelindelning, vilket Arrbäcks och Agius resonemang förutsätter. Den kanske största skillnaden består i att i en kommun eller i ett landsting har kommunalråd respektive landstingsråd som representant för sitt parti ett ansvar för alla politiska frågor mot medborgarna, vilket ett statsråd inte har.
Det finns alternativ till en återgång till en gammal ordning. Jag förordar ett nytänkande, med innebörden att den samlade majoriteten ger anvisningar om den politiska inriktningen innan tjänstemannaberedningen påbörjas. Det viktiga är inte organisationen utan att politikerna bestämmer politiken i ärendena.

I vårt nuvarande system med två allianser spelar partiprogrammen en otydlig roll. Dels har partierna egna politiska program, dels förklarar man att man är med övriga i alliansen ingående partier överens om det mesta. Ansvaret att förverkliga politiska program har, som Arrbäck och Agius antyder, ersatts med uppgiften att se till att medborgarna får bäst service till lägst kostnad; en ur demokratisk synpunkt tveksam utveckling.
Jag hörde för några år sedan en uppsalapolitiker i en radioutfrågning om brister vid ett äldreboende svara att han var beställarpolitiker och sålunda inte hade ett ansvar för hur verksamheten bedrevs, underförstått att det var utförarpolitikerna, som hade ansvaret. Jag trodde inte att jag hörde rätt. Den här typen av konstlad uppdelning skapar inget gott, utan bara förakt.

Det finns forskning, som visar att bristerna ifråga om styrningen är stora. Dock kan jag inte se att forskarnas slutsatser leder tankarna till en tidigare ordning med rotlar och ärendeberedningsansvar hos kommunalråden. Man talar om, bland andra, följande problem: Styrningen är alltför ofta partiell, det vill säga helheten saknas och kraften i och genomslaget för styrningen är oklara liksom uppdragen. Till detta kommer att chefsrollen är oklar, utkrävande av ansvar saknas och den byråkratiska apparaten är så krånglig att det är omöjligt för kommuninvånarna att förstå den. Dessa problem måste emellertid ses mot bakgrund av förändringar, som till liten del kunnat påverkas av kommunpolitikerna. Hit hör att den kommunala självstyrelsen har blivit alltmer begränsad, ökad professionalisering, tillkomsten av allianser och avideologisering, ifrågasättande av det representativa systemet och ökad lobbying. Politiken påverkas i ställer för att påverka. Vi har inte klarat av att anpassa oss till dessa förändringar med, bland annat, tjänstemannastyre som följd.
Den kulturreformation, som krävs handlar om att tydliggöra rollen som medborgarnas ombud, ersätta dagens ingenjörskonst i politiken med ideologi, ersätta hierarki med nätverk och införa nya former för att kommunicera politiska intentioner och beslut. Det sistnämnda måste handla om, i huvudsak, dialog mellan politik och profession. Dialogen måste föras både inför beredningen av ärenden och efter det att beslut fattats; det sistnämnda för att tydliggöra den politiska viljan.
Kulturreformationen är emellertid möjlig endast om alla politiker får genomgå särskild politikerutbildning.

tisdag 7 juli 2009

Vattenfall och hållbarhet

I dag kom jag att fundera över riksda´ns uppdrag till Vattenfall. Verket ska vara ledande i Sveriges omställning till förnybar energi. En del satsningar på vindkraft ska göras, men till största delen handlar investeringarna om kol- och kärnkraft. Men varför i all sin dar reagerar inte regeringen?
Hösten 2006 svarade Göran Hägglund på frågan om vad hållbar utveckling är, bland annat: ”Det är vad som skulle råda om våra barn fick bestämma.” När han och övriga partiledare nu avstår från att kritisera Vattenfall, beror det på att man är säkra på att våra barn gärna ser att man får handskas med ännu större klimatproblem och säkerhetsproblem än vi får i dag?Hållbar utveckling får vi inte så länge vi inte hittat metoder för att tukta människan i stället för att människan fortsätter att tukta djuren och naturen

måndag 6 juli 2009

Ställ miljökrav i energipolitiken

Funderar över vad vi politiskt aktiva egentligen diskuterar och vad vi anser vara politik. Bra exempel på att vi borde ändra fokus, som det heter, är energipolitiken. Förutom att politiken ska medverka till att kostnaderna hålls nere och konsumtionen inte är en överkonsumtion ska energipolitiken ta miljöhänsyn. Härvid ägnar vi politiker oss åt att diskutera lösningar, i ställer för att diskutera vilka beslut som bör fattas om miljökrav. Jag kommer i nästa års valrörelse inte tala om huruvida ett eller tre aggregat ska avvecklas eller hur många vindkraftverk, som ska byggas, utan jag ska prata om vår miljö och att även energipolitiken ska leva upp till hårda miljökrav

söndag 5 juli 2009

Fördel en av allianserna.

Vad vi med säkerhet kan påstå i fråga om utfallet i nästa års val är att ingen vet och att det mesta kan hända. Men visst är det intressant att spekulera. Två allianser ska konkurrera med varandra och ytterligare ett par små partier ska uppträda på den politiska arenan. Hur blir det om ett eller ett par partier utanför allianserna tar sig in i riksda´n? Kommer partierna inom allianserna känna sig tvungna att profilera sig? Hur kommer ett parti med kommunistiska inslag i sin politik kunna medverka till att en bild av enighet tecknas? Hinner vi se en ny alliansbildning i stället för S, V och MP, bestående av S och MP?
Alliansbildning före val innebär väl, i korthet, att några partier avstår från att föra ut sitt politiska program, att man säger att man tycker lika trots att man har olika program. Är det ärligt? I enskilda sammanhang kallas det falskhet.
Att vi har olika partier beror ju på att det finns i samhället olika idéer om hur samhället ska formas, på vilket sätt politiken ska skapa förutsättningarna för individerna.
Varför väljer man då att vara falska? Jo, ska man komma åt makten måste man ge den här bilden av enighet, annars kan man ju inte påverka alls, är tanken. Men är det självklart? Jag tänker tanken att vi hade ett radikalt borgerligt parti, ett parti som i sitt program markerar, till exempel, kampen för de utsatta, prioriterar natur och miljö och går i bräschen för att sprida en icke – våldskultur. Är det självklart att ett sådant parti har större möjligheter att påverka politiken som en del i en allians med högerpartier än som ett självständigt oppositionsparti? För det viktiga är väl att finna vägar för att påverka i politiken? Annars kan man ju förledas att tro att det är viktigare att få representera makten än att utöva den.

lördag 4 juli 2009

Alliansen och konservatismen

”Konservatismens återkomst” skriver UNT på ledarplats i dag. Intressant artikel, som oftast på den platsen i tidningen. Den handlar om Göran Hägglunds positionering av KD i sitt almedalstal. Det vore väl positivt om vi åter kan börja se ideologi hos de politiska partierna. Jag befarar dock att Hägglunds tal om konsten och könsneutrala lekar i förskolan är samma sorts försöksballonger som vi sett stiga mot skyn vid flera tillfällen de senaste åren och så småningom försvinna ur synhåll, oftast beroende på att ballongerna spruckit. Jag beklagar för att jag tycker det vore bra med ideologisk profilering, inte för att jag samtycker, något jag verkligen inte gör, utan för att den ger liv åt politiken.
”Frågan är om det är värt att riskera alliansens friktionsfria regeringssamarbete?”, avslutas artikeln. Men vänta nu. Är det inte politikens innehåll, som är det viktiga? Inte kan väl en allians, som för en konservativ och osolidarisk politik, stöttas av en borgerlig vänster. OK för en allians, men den ska föra en socialliberal politik.

torsdag 2 juli 2009

Acceptera aldrig övergrepp

De flesta människor torde veta att krig är fel. Vi vet att det är fel att döda oberoende av vilka skälen är. Eller kan det vara så att vi anser att det i de flesta fall är fel att föra krig, men att det i vissa fall av materialistiska eller etniska eller andra skäl ibland är försvarbart. I så fall gäller att vi måste kunna dra en gräns för när det är försvarbart. Krig blir alltid fel därför att gränsen inte kan dras. Den kan aldrig finnas.

Förhåller det sig på samma sätt med vårt krig mot naturen? Kan det vara så att vi tror att allt blir bättre om vi förklarar krig mot vissa arter? Hur drar vi gränsen? Vem ska dra gränsen? Jo, jag ser skillnaden, visst. Jag moraliserar inte över människans ingrepp i naturen. Däremot reagerar jag starkt över vissa människors övergrepp mot naturen. Den här kampen mellan människa och natur kan i sig orsaka krig mellan människor.
Min slutsats blir: Övergrepp, vare sig det görs mot andra människor eller av människor mot naturen kan aldrig försvaras. En socialliberal utmaning: Förebygg att övergrepp aldrig sker
. Hållbarhet nås endast då människor lever ifred med varandra och då människor och natur lever i samklang med varandra.

onsdag 1 juli 2009

S söker sin framtid

Socialdemokratin har hamnat i ett tomrum. Man har upptäckt att nya tider kräver en del nytänkande och nya lösningar, men det förefaller inte bottna i en analys av politiken utan mer en analys av väljaropinionen. I det ena talet talar man om återgång till en gammal ordning, i nästa kopierar man, som UNT:s ledare i dag skriver, borgerlig politik, eller åtminstone retorik. När det blir alltför genant att kopiera och situationen kräver egna lösningar, som i fråga om arbetsmarknadspolitiken, står man alltför tomhänt.
Nu skulle vi behöva en tydlig socialliberal satsning; för en politik där det sociala ansvarstagandet tydliggörs, en politik för ett hållbart Sverige, ett hållbart Europa och en hållbar värld. Vi behöver nu en politik, som betonar ideologiska värden såsom solidaritet med utsatta människor, fred och demokrati, omsorgen om vår natur, Sverige som ledare i kampen mot klimatförändringar. Politiken måste tydligare än nu peka ut riktningen.
I den här kampen är en tyglad marknadsekonomi ett medel och ekonomiska incitament är medel. Medlen kan variera beroende på bland annat vunna erfarenheter. Men en politik grundad på socialliberal ideologi handlar om att när politiken för framtiden utformas blicka bakåt för att ständigt stämma av att riktningen är den rätta.
I en sådan politik skulle socialdemokratin kunna vara medhjälplig, men i dag tycks förutsättningarna saknas.