söndag 30 maj 2010

Var finns arenorna?

Cyklade ner till Konsert och kongress för att eventuellt hinna höra partiledarens tal vid partirådets möte. För sent dock. Jag hade umgåtts med barn och barnbarn; viktigare. Mötte i foajén partisekreterare och några andra bekanta. Den värme, som mötena gav var stimulerande. Jag har också förmånen att uppleva samma känsla när jag tillbringar någon timme på sta´n. Positiva igenkännanden. Sådana upplevelser väcker en lust att för 15:e gången delta i valrörelse. Min nionde plats på landstingslistan är till för att ge listan något namn, som många känner till, dock utan möjlighet att kunna inväljas.
"Säg inte det", sa en partivän till mig i går. Vi är många, som kommer att kryssa. Nåja, vi får väl se. Det viktiga nu är att finna former för att påverka den politiska inriktningen. Det kan ju ske i andra former än genom ett partiengagemang. Äldrepolitiken har stora brister, sjukvårdspolitiken inger oro, hoten mot naturen är alarmerande och inga "centrala" politiker tar upp kampen för ickevåld. Nog finns utmaningarna. Jag söker arenorna.

fredag 28 maj 2010

Okritiska politiker

Jag har varit i Eskilstuna under onsdag och några timmar torsdag. Uppdraget var att vara ombud vid Mälartinget. Onsdagen ägnades åt vattenfrågor. Vattnets betydelse känner de flesta till. Vatten är livsmedel, vatten är livsrum för biologisk mångfald, vatten är livsmiljö för växter och djur, vatten ger rekreation, vatten är ett lösningsmedel, vatten ger möjligheter till transporter, vatten är nödvändigt hjälpmedel i industrin och vatten get växtlighet. Ja man kan säkert fortsätta uppräkningen.
För att rädda vårt vatten, det må vara sjöar eller vårt dricksvatten krävs samarbete över alla möjliga gränser, geografiska, administrativa och andra. Mälardalsrådet, som är en förening med 56 kommuner och fem landsting och som samlar tre till fyra hundra personer till Mälarting en gång per år, har högt satta mål i fråga om samarbete. Mälardalsrådet har funnits i snart arton år. Kanske har det nu överlevt sig självt. Fortfarande finns stora brister i fråga om politikens uppgifter och vilken roll den spelar. Den inskränker sig till att vara en arena för att träffas. Värdet av detta ska man inte bortse ifrån, men är det enda syftet torde det finnas enklare och mindre kostsamma former. Den viktigaste frågan efter Eskilstunakonferensen måste vara: hur tar medlemmarna tag i frågorna på hemmaplan. Jag tror inte det sker. För varför skulle det ske denna gång när det inte skett tidigare.
Vi stannade kvar i Eskilstuna, 350 personer, för att på torsdagen ha rådsmöte. Årsberättelse revisionsberättelse och ett par valfrågor stod på dagordningen. Och så skulle vi anta ett uttalande. Partigrupperna träffades en moch en halv timme innan rådsmötet för att diskutera ett förslag till uttalande omfattande några punkter på en A4 - sida. Ett uttalande borde syfta till att få publicitet och göra känt för medborgarna en politisk syn på, i detta fall, vattnets betydelse och nödvändigheten av att värna vårt vatten. Fyra meningar att diskutera. I vår grupp ansåg jag att förslaget saknade udd och föreslog att vi skule föreslå ändring av punkten "Offentliga aktörer bör prioritera vattenfrågan tydligare i sin samhällsplanering" till "Medlemmarna åtar sig att prioritera vattenfrågan i sin samhällsplanering". Det blev gruppens ställningstagande.
När en av de våra gick upp för att föreslå denna radikala och revolutionerande (ironi, kallas väl detta) förändring i texten replikerar Mälardalsrådets styrelseordförande att hon föreslår avslag med motiveringen att en parlamentarisk grupp utarbetat förslaget. Alltså inget att diskutera. Jag tröstar mig med att inte heller den av mig föreslagna formuleringen skulle ha väckt intresse hos media.
350 personer har övernattat i Eskilstuna för att närvara när några punkter klubbas utan diskussion. Allt var över på mindre än två timmar och då hann man också med en reklamfilm för Västerås, som är värd för nästa års Mälartinget, och som visade att Västerås är världsbäst på i stort sett allting.
Men har vi tid och råd att arbeta på det här sättet? Nej, anser jag. Jag tänker dock fortsätta att anstränga mig för att kunna peka på alternativ.

tisdag 25 maj 2010

Det finns fortfarande tid, men den är knapp

Detta skrev jag för ungefär ett år sedan.
"Nu har vi möjligheter att ta ledningen i fråga om ödesfrågor. Sverige har nu ordförandeskapet i EU. På dagordningen står, bland andra, klimatfrågan. Vi har möjlighet att visa vägen. Men då måste vi våga vara bäst i klassen. Vi måste inse att det är vår roll och också hävda att det är lönsamt att vara duktig. En annan ödesfråga, som tyvärr inte finns på dagordningen och som uppenbarligen medvetet negligeras, är ickevåldskulturen. För ett år sedan skrev jag en artikel, införd i Upsala Nya Tidning och påminde om att åren 2001 – 2010 skulle vara ett årtionde för en freds- och ickevåldskultur för världens barn. Bakgrunden är en bild och en motbild. Bilden utgörs av att forskning, inte minst den vid Uppsala universitet, gett oss metoder och modeller för att förebygga våld. Motbilden utgörs av utvecklingen med ökat våld.

FN: s deklaration om och åtgärdsprogram för årtiondet innehåller ett stort antal förslag till initiativ och insatser som bör komma till stånd på lokal, regional, nationell och internationell nivå. Vid FN: s Generalförsamling år 2000 underströks regeringarnas roll ytterligare och 200 nationella kommittéer bildades. Generalförsamlingen betonade också att hela det civila samhället – organisationer, kyrkor, utbildningsväsendet, yrkesgrupper, näringsliv och media, bör vidga sina ansvarsområden och aktivt delta i den världsvida mobiliseringen mot våld.
Den vålds- och krigsdominerade kulturen måste ersättas med en freds- och ickevåldskultur.
Begreppet ickevåld är nu etablerat.

Det hållbara samhället förblir en vision om vi inte ser att den sociala, ekonomiska och ekologiska hållbarheten är möjlig endast om vi når hållbarhet beträffande fred och ickevåld. Men det här måste vi politiker tala om, eftersom det handlar om attityder. Bland andra, och kanske i första hand, Gandhi och Luther King, talade om att ickevåld är ett förhållningssätt. Ickevåld är grundat på medkänsla, mod och omsorg. Tyvärr uttalas dessa ord av politiker mer sällan än ordet krig, som man rent av lyckats ge en positiv innebörd. ”Vi för ett krig mot terrorismen” är ett talande exempel. Ordet är positivt laddat i motsats till ordet terror. Vi måste arbeta för en kultur där inte alternativen är krig och terror utan där det finns ett alternativ som heter ickevåld.
Inte minst unga människor ställer raka frågor, och dubbla budskap bäddar för ökad likgiltighet. Det är inte förtroendeingivande att ena dagen i allmänna ordalag tala om kamp mot våld och andra dagen välkomna ett militärt angrepp på ett folk, även om dess ledare använder våld i sitt ledarskap. För mig är det en omöjlig pedagogik vissa politiker tillämpar när man säger att förutsättningen för att få fred och genomslag för ickevåld är att vi lyckas döda vissa obehagliga individer; individer, som hyllar våldet. Våld löser inte problem, våld skapar problem.

Våld föds ofta av likgiltighet, en likgiltighet, som förutom att den uppstår genom politikers dubbla budskap, har en grogrund i arbetslöshet, segregering och fattigdom.

Årtiondet för en freds- och ickevåldskultur för världens barn är snart till ända. Initiativen från svenska regeringen har antingen uteblivit eller inte fått genomslag. Vilka initiativ är regeringen beredd att ta? Än finns tid, men den är knapp.
Själv har jag en dröm om att mina barnbarn ska få uppleva hur Sveriges politiker under valrörelserna talar om att, likt demokratin ständigt måste försvaras, vi fått genomslag för en ickevåldskultur och att kampen för att bevara den ständigt måste föras."

Nu ett halvår efter ordförandeskapet, känner de flesta inte till Årtiondet. Vilket politiskt parti är berett att i valrörelsen tala om 2010-2020 som ett decennium då kampen för ickevåld ska intensifieras?

söndag 23 maj 2010

"Det glömda Sverige" finns fortfarande

I slutet av 1930-talet gav Bertil Ohlin den fjärdedel av befolkningen, som inte fått del av den standardhöjning övriga fått, benämningen "Det glömda Sverige". Dit räknades , till exempel, handikappade personer, småbrukare, många hantverkare, hemarbetande och, inte minst, pensionärer.
Att benämningen knappast lever kvar i den politiska retoriken kan förklaras på olika sätt. En kan vara att standardökningen och försäkringssystemen gjort benämningen inadekvat, eller att vi inte har glömda. En annan kan vara att inget parti bryr sig om att föra glömdas talan, för att man gjort bedömningen att frågorna inte är röstvinnande.
Vi har fortfarande glömda i betydelsen att ett solidariskt synsätt kräver insatser från offentlig sektor. Det finns fortfarande människor, som behöver stöd för att kunna skapa sig en välfärd. Våra gemensamma insatser, vårt gemensamma ansvarstagande, en solidarisk politik har dock ändrat karaktär. Men nu, liksom på 30 - talet, är förutsättningarna för många äldre små. Nu liksom då, kanske rent av i ökad utsträckning, far många barn och ungdomar illa.
Politiken har varit ointresserad av att ta itu med våldsutvecklingen. Till dagens glömda hör alla de som utsätts för våld av olika slag.
De socialliberala utmaningarna är flera. Det är den utmaning vi måste anta. Vi måste anta den även om det sker utan stöd från andra partier. Solidaritet kan inte kompromissas bort. Ingen taburett har högre värde än värdet av att ta kampen för "Det glömda Sverige".

fredag 21 maj 2010

Politiker och kronofogden

Finns ett samband mellan duglighet som politiker och huruvida man har skulder hos kronofogden?
Unt har i dag en stort uppslagen artikel om vilka politiker, av de som ställer upp i höstens val, som har obetalda skulder, vilka är fall för kronofogden. Artikeln får oss att tänka att sambandet finns.
Jag tycker inte man generellt kan säga att det finns ett direkt samband. Dock skadas politikerförtroendet. Politiker måste tillåtas vara som "folk i allmänhet" med fel och brister men i sådana frågor som handlar om att leva upp till lagar och regler måste vi politiker vara föredömen. Visst ligger UNT: s bild lagrad och framtonar när jag ska sätta mina kryss. Men jag kompletterar med en annan kanske viktigare bild. Vilka vädjar om mina kryss enbart för att göra karriär?
Vilka kandidater har en ideologisk övertygelse och är beredd att stå för den i alla väder och en ideologisk syn, som tilltalar mig? Bland de intressanta finner jag utan tvekan nummer två på FP: s riksdagslista, Maria Weimer.

måndag 17 maj 2010

Ompröva ständigt Din favorit

Läste i helgen ett kåseri (för man kan väl kalla artikeln så)om funderingar, som väcks kring besvikelsen, som ofta uppstår efter entusiasmen i samband med val av representanter för oss i olika sammanhang. Inte minst gäller det inom politiken, men inom även bostadsrättföreningar, idrottsföreningar m. fl. organisationer. Entusiasmen uppstår av olika skäl. God talare, ser bra ut, verkar trevlig o.s.v. är inte sällan förklaringen.
Besvikelse uppstår när den bild, som entusiasmen skapade, förändras. Besvikelse uppstår när en person inte står pall för de svåra situationerna. Vi ser sådana här förändringar i ledningen för stater (presidenters dalande popularitet), vi ser det i även den lokala politiken och vi ser det hos våra partiledare.
Jag ställer inte upp för den politiker som till mig säger att han/hon ska ta tag i frågan och sedan händer ingenting beroende på att frågan var jobbigare än vederbörande hade insett. Det ger ju så bra intryck när beskedet är att frågan ska klaras ut.
Men hur prövar vi, när vi nu ska välja våra representanter, vilka som håller? Det är svårt men inte omöjligt. Vi måste ta kontakt, kräva handling och kräva tydliga ställningstaganden. Kryss måste inte sättas på namnet högst upp på valsedeln om inte vederbörande tycks leva upp till krav, som vi ställer. Kraven varierar beroende på vad vi var och en anser viktigt. Viktigt är att vi inte faller för de enkla greppen. Dock förskräcker erfarenheten. Kan en ny grupp på Facebook med namnet "ompröva ständigt Din favorit" vara ett verksamt grepp?

torsdag 13 maj 2010

Invandring och välfärd intresserar inte media

I måndags hade jag förmånen att få spela moderators roll vid en politisk utfrågning. Ämnet var "Invandring och välfärd - motsättning eller förutsättning". Kvällen inleddes med föredrag av inga mindre än Jerzy Sarnecki och Anna-Lena Lodenius. Efter föredragen fick de närvarande ställa frågor till representanter för riksdagspartierna.
Vi hade informerat kommunpolitiker och media om mötet. Endast en kommunpolitiker, en socialdemokrat, av de som deltog i det förra mötet, infann sig. Kanske var alla övriga upptagna av andra aktiviteter. Men inte heller några av deras politikerkolleger syntes till. Kanske insåg man att eftersom det inte ges någon publicitet är värdet för litet. Men mötet gav värdefull kunskap, vilken kan vara värdefull att ha i valrörelsen. Publicitet ja. Jag såg inte en enda journalist. Vad står detta för? Med dessa föredragshållare och kandidater i kommande riksdagsval; ändå inget intresse från medias sida. Häpnadsväckande.
Jag tycker det är viktigt att få förmedlat fakta om invandringsskepticismen som förklaring till röstande på radikala högerpartier, i högre grad än främlingsfientlighet. Det är viktigt att få förmedlat fakta kring främlingfientliga och främlingsskeptiska rörelsers användning av kopplingen mellan invandring och kriminalitet för att samla röster.
Det är nu en utmaning att finna kanaler för information i en tid när de traditionella kanalerna inte längre fungerar.

lördag 8 maj 2010

Ett landstingsråd räcker

Pengarna som ska gå till sjukvården räcker inte och människorna får inte den vård de behöver. Detta konstateras år efter år men inget synligt händer annat än att man organiserar om med hopp om att det ska bli bättre, vilket tyvärr sällan händer. Den politiska styrningen är nästan obefintlig konstateras i seriös forskning.
I vårt landsting ser man över organisationen med jämna mellanrum utan att någon märkbar förändring sker.
Vad är då felet? Jo, man förmår inte tydliggöra vad politisk styrning är. De förändringar som krävs är mycket radikala. Kanske är det så att man inte behöver fler politiska organ än landstingsfullmäktige och landstingsstyrelse. Och man behöver definitivt inte nio landstingsråd utan ett, tillika ordförande i landstingsstyrelsen. Men nu är han väl ute och cyklar, tänker någon. Jo, med dagens politiker, som saknar politikerutbildning är det nog orealistiskt. Och även med morgondagens, om morgondagen kommer redan efter årets val.
Lösningen i dag handlar snarare om fler politiska organ med uppgift att ansvara för olika verksamheter och vars huvuduppgift ska vara att följa upp de mål, som landstingets regering, landstingsstyrelsen formulerat. Snart får vi dock ta del av ett förslag, som syftar till endast att bevara ett stort antal heltidspolitiker och skapa plattformar för dessa. Någon förändring av styrningen kommer vi tyvärr inte att få se.

torsdag 6 maj 2010

Krävs vapen för att få fred?

Varje morgons tidningsläsning väcker känslor, känslor av både engagemangslust och uppgivenhet. Följetongen Doctrinagymnasiet behandlas i UNT: s ledare i dag. Jag tycker inte problemet är huruvida det ska finnas skolor, som drivs av andra än stat och kommuner, utan problemet tycker jag är vem som ska ge tillståndet och utöva tillsynen. Kommunerna har ansvaret för skolverksamheten, men staten bestämmer om friskolor. Jag finner detta ologiskt. En annan fråga, som väcks är ju staten som ansvarig för verksamheter över huvud taget.
Uppgivenhet upplever jag när jag läser om den svenske journalisten Dawit Isaak. Jag skulle vilja tala med en representant för den eritreanska regeringen. Jag skulle vilja argumentera, men också lyssna på argument för att hålla en människa fängslad utan rättegång, att hålla någon fängslad för att vederbörande varit kritisk. Hur tänker Ni? Hur ser Ni på mänskliga rättigheter? Jag skulle om jag var en representant för Sverige säga att vi vill vara med att utveckla Erotrea, men i demokratisk riktning och att så länge man agerar som man gör i, till exempel, isaakfallet, innebär att stöd inte kan ges. Jag skulle vilja samtala om demokrati, ickevåld, människosyn och mänskliga rättigheter.
Och så går uppgivenheten över i känslan av övertygelse om att om vi blir många som talar och skriver om vår avsky för behandling av människor som den av Dawit Isaak så kan vi åstadkomma något. Det är när vi går samman och uttrycker mening som vi når resultat. Alltså, nu bildar vi en kör, som hörs in i regeringsbyggnaden i Addis Abeba.
"Försvarspolitik handlar inte om krig", läser jag. "Den handlar om fred." Citatet är en förklaring till uppfattningen att de rödgröna är emot fredsarbetet i Kosovo eftersom man föreslår nedskärningar i försvaret med två miljarder. Jo, jag förstår, men var finns tankarna om att det krävs vapen för att få fred. Var finns tankarna om att det kan finnas andra vägar till ett hållbart ickevåld. Var finns funderingar kring huruvida vapen i sig inte skapar trovärdighet i ett engagemang för ickevåld? Kan det vara så att vapen symboliserar våld och motverkar fredssträvanden? Varför ryggar politiker för dom frågorna?
Många ville tala miljö på möte i slottet, lyder en rubrik. Nye landshövdinge i Uppsala län hade inbjudit miljöministern och några andra. Av artikeln får jag intrycket att gruppen, som inbjudits var en homogen grupp. Men han kanske bjuder in på nytt för att få synpunkter på även sådant som hotet mot Årike Fyris, om en tilltagande oförståelse för bevarandet av biologisk mångfald, om det miljöhot som en ny flygplats intill Uppsala centrum kan komma att medföra och om bekymret med allt sämre luft i det område som cityföretagarna verkar.

Nu ökar partierna successivt aktiviteten för att söka stöd i valet i september. Viktigt att Du röstar på oss, men egentligen spelar det ingen roll bara Du röstar på Alliansen, alternativt bara Du röstar på de Rödgröna. Jag tänker, i till exempel riksdagsvalet, stödja kandidat, som står upp för tydliga ideer och som företräder en ideologi, som stämmer med min ideologiska syn. Jag tänker inte stödja kandidat, som agerat och agerar i det huvudsakliga syftet att få göra karriär. Just nu förefaller valet enkelt. Åter till socialliberala hjärtefrågor.
I en annonsbilaga från Sveriges ekokommuner läser jag om att landstinget i Uppsala län är första landstinget som gått med i föreningen. Kul att detta uppmärksammas. Roligt att det ibland lyckas när man tar initiativ. Det var jag som tog initiativ till att ansökan skulle inges. Snart ska nytt miljöprogram för landstinget antas. Jag har lett det politiska deltagandet i utarbatandet av förslaget. Hittills total politisk enighet.

söndag 2 maj 2010

Politiskt ledarskap kräver mer än karriärhunger

En heldag på Uppsala Konsert och Kongress. Förmiddagen ska ägnas åt Upplandsstiftyelsens årsstämma. Före årsstämmoförhandlingarna angav programmet att information skulle lämnas om stiftelsens verksamhet av dess VD.
Jag infann mig i god tid. Hann förse mig med en kopp kaffe och en smörgås.
”Vi måste ha alliansträff”, sa en representant för moderaterna. ”Men stämman startar ju nu”, tyckte jag.
Det visade sig att förslaget från en enig styrelse beträffande avgiften för stiftelsen ifrågasattes. Fem över tolv ansåg några att stämman måste avvisa styrelsens förslag. Jag trodde knappt mina öron. Förutom att vi visade stor nonchalans mot övriga på stämman visade man stor naivitet när man trodde att man vid denna sena tidpunkt kunde få oss som redan tagit ställning att ompröva vårt ställningstagande. Ägarsamråd hade ju tidigare ägt rum, varvid ingen haft invändningar mot styrelsens förslag.
Nu gjordes ett sista desperat försök att få en omprövning till stånd genom ett förslag om att skjuta på beslutet till i höst.
En enig opposition plus de flesta av oss folkpartister och någon centerpartist och ett par moderater avvisade det förslaget och senare stödde styrelsens förslag.
Det här var politik när den är som sämst.

Jag hade anmält mig till en lunch, som Handelskammaren bjöd in till. Även här visades inslag av nonchalans. Utan att blinka dyker ett flertal politiker, som inte anmält sig, upp. Låtsades som att det regnade. Några minuter före nästa möte, Regionförbundets fullmäktigesammanträde, uttalade jag mig för Radio Uppland om patientsäkerheten vid akuten Akademiska sjukhuset.

Dags för partivisa träffar. Årsberättelse och länsplan för regional transportinfrastruktur på dagordningen. Något samråd hade inte ägt rum. Närmare skandal utan att benämna händelsen som en sådan går det knappt att komma. Till saken hör också, och förstärker skandalkänslan, att ingen känner sig ansvarig för att ställningstaganden blir förankrade. Fem i tolv, eller var klockan redan slagen, ska samråd äga rum. Plötsligt dyker en representant för annat parti upp i lokalen för att tala om hur viktigt det är att man inte får någon avvikare. Han skulle naturligtvis ha visats ut. Jag hade ju vid tidigare möte tagit ställning för järnvägen mot Enköping. Vis av vad som skedde efter det mötet valde jag att lämna mötet när frågan kom upp. Som politisk ledare ska man se sina meningsfränder som en tillgång vars kompetens ska utnyttjas, inte som en grupp som man måste dras med.
Att vara politisk ledare kräver mer än stark vilja att göra karriär.