måndag 28 juni 2010

Människan som ansvarstagare

Hur ska vi bära oss åt för att kombinera nuvarande ekonomiska system med strävan till hållbarhet?
Jag har just läst en intressant analys av frågan. Det korta svaret skulle kunna vara: Ett helt nytt tänkande hos oss människor.
Ett lite längre svar skulle handla om människan som ansvarstagare, för människan är den enda art som har förutsättningar att ta ansvar (Är det så, tänker jag?)Och, hur ska vi åstadkomma det, alltså ansvarstagandet, i en tid då egoismen tilltar, (för det gör den väl?).
Människan har också förutsättningar att genom att använda kunskap skapa förutsättningar för hållbarhet. Det är här försiktighetsprincipen kommer in. Vi har förutsättningar att förutse kommande olösta problem och på grundval av dessa problem avstå från de åtgärder, som tycks skapa problemen. Men det kräver att vi kan avstå från det kortsiktiga ekonomiska tänkandet. Så ser det ju inte ut.
Kanske är ett fel att vi börjat styra natur och djur. Det fanns en tid då naturen styrde människan. En återgång tycks omöjlig, men nödvändigt är att vi får lära oss nödvändigheten av att bevara mångfalden. Även här känner jag ett stick av pessimism. Jag tänker på pågående debatter om stadsbyggnad, om vårt ansvar för våra stränder, om vårt ansvar för våra rovdjur o.s.v.
Men nog är det lite enklare att gå ut i solen och låta bli att fundera...
Precis så tänker vi och förstörelsen av vår jord fortsätter.
"Barnledighet kan bli dyrt". Borde det inte heta "dyr"?
"Pensionsfrågor upplevs som svårt och krångligt..." Borde dt inte heta "..svåra och krångliga.."?

onsdag 23 juni 2010

Tvåpartidebatt i landstinget

Hela måndagen tillbringade jag, och ett hundratal fötroendevalda till, i Uppsala Konsert och kongress. Vi var där för att som högsta beslutande organ inom landstinget besluta i för Uppsalalänsborna viktiga frågor. Fullmäktiges sammanträden är offentliga. Jag tror att det under hela dagen kunde ses åtminstone tre åhörare utöver landstingstjänstemän. Debatterna, i den mån man kan tala om debatt, hade i hög grad prägel av valdebatt. Dock är en riktigare benämning valtal.
Men till vem talade man? Jo, till de tre medborgare, som besökte den mörka sal B. Jag menar mörk för att den saknar fönster. Att det stundtals finns ett annat mörker hör till ett annat kapitel, som jag nog så småningom skriver. Men media förmedlar ju vad som sägs i debatterna. Åtminjstone får man lära sig det i samhällskunskapen.
Jag sökte och visst fann jag reportage. Jag kunde läsa om ordväxlingar mellan några landstingsråd. Självklart, tänkte jag, det kommer på onsdag; man kan inte inrymma allt dagen efter. Jag ska sedan i dag bläddra igenom på nytt, för jag fann ingenting i min morgongenomgång.
Kanske skulle det vara av värde för många att få veta att revisorerna anser att de finansiella målen kommer att nås om beslutade kostnadsreduceringar genomförs och att revisorerna ställde fråga, ska uppfattas som retorisk, om landstingets styrningssystem är ändamålsenliga.
En stund ägnade sig landstingsråden åt att tävla om vilken allians, som mest eftertraktar en dialog. Vi vill, men inte ni, är vad båda sa. Sedan följde ordväxlingar om huruvida justering av finansiella ramarna var att se som en ändring av ersättningssystemet.
I den egentliga budgetdebatten handlade mycket om så kallade privatiseringar. Tänk att vi fortfarande inte kan göra åtskillnad mellan privatisering och externt utförande. Privatisering, borde man kunna enas om, är den process, som leder till att offenliga sektorn avhänder sig ansvaret och överlåter helt till marknaden. Externt utförande är den process, som leder till att annan än landstinget utför tjänsterna med offentlig finansiering.
Vem styr och vem styr inte inom respektive allians var också föremål för en del tyckande.
Själv hade jag synpunketr på både miljöpolitik och patientsäkerhet.
I ärendet om organisationsförändringar framkom den bristande insikten om varför den politiska styrningen är så förlamad. Nu föreslås inrättande av en produktionsstyrelse. Oppositionsalliansen vill i stället ha några utskott ur fullmäktige. Båda lika tafatta. Dock är riktningen bättre hos majoritetsalliansen.
En effektiv styrning kräver styrelser för olika verksamheter. Till kommande problem hör också att trion landstingsstyrelse, hälso- och sjukvårdsstyrelse och produktinsstyrelse kommer att hamna i konflikter. Konflikter kan ibland vara utvecklande; nu kommer dom att vara förlamande. Även om man nu tar ett steg i rätt riktning kan det komma att visa sig att nuvarande inte fungerande form för politisk styrning ändå är bättre. Kan tyckas paradoxalt att förändring i rätt riktning är sämre än ingen förändring, men kan tyvärr bli fallet.
För första gången anmäldes nu Patientnämndens verksamhetsberättelse i landstingsfullmäktige. Känner detta som en framgång.

söndag 20 juni 2010

Riksdagsbeslutet för några dagar sedan om ansvaret vid kärnkraftsolyckor har media missat. Det borde ha varit stor rubrik på förstasidorna. Jag påminns hur jag i frågor och motion förde resonemang om att det är rimligt, ja borde vara krav att kärnkraftindustrin tar större ansvar vid eventuella olyckor. Tidpunkten för när det ska träda i kraft ska regeringen besluta om senare. Men att det ska träda i kraft har vårt högsta beslutande organ, riksdagen beslutat.
Så här lyder beslutet:
"Riksdagen sa ja till regeringens förslag om att ägare till kärnkraftsreaktorer ska bli obegränsat skadeståndsskyldiga vid kärnkraftsolyckor. Det medför att ett bolags alla tillgångar kan tas i anspråk om det skulle behövas. Bolagen ska också vara skyldiga att ha en försäkring eller en annan ekonomisk säkerhet som täcker skadeståndsansvaret upp till 1 200 miljoner euro, cirka 12 miljarder kronor. I dag uppgår skadeståndsansvaret och kravet på säkerhet till cirka tre miljarder kronor.

Bakgrunden till ändringarna är att den internationella Pariskonventionen ska ändras så att kravet på säkerhet höjs till lägst 700 miljoner euro, cirka 7 miljarder kronor. Riksdagen godkände på regeringens förslag ändringen av konventionen.

De nya reglerna ska börja gälla den dag regeringen bestämmer."

lördag 19 juni 2010

Kärnkraftsbeslutet kräver ökad satsning på alternativ

Ett historiskt beslut kallas det. Beslutet att medge fortsatt utbyggnad av kärnkraften har i media framställts som ett beslut att börja bygga. Det är ju emellertid inte riksdagen, som bygger utan kärnkraftsindustrin. Av jublet från det hållet att döma kommer man dock att starta. När är nu oklart.
Alla partier är ense om att vi måste utveckla de enrgislag, som bygger på förnybara bränslen. Några partier anser att den utvecklingen inte kan gå så snabbt att vi kan låta bli att bygga ut kärnkraften, andra anser att effektivisering och målmedveten satsning på alternativ onödiggör kärnkraftsutbyggnad.
Till de saker jag inte förstår hör: Det tar åtminstone femton år tills vi har nya reaktorer igång. Men var det inte under de närmaste femton till tjugo åren vi måste ha nya kärnkraftverk eftersom det tar den här tiden att få fram alternativ? Jo, jag skrev att jag inte förstår. För om jag förstått rätt måste ju en del av riksdagens majoritet ha ändrat uppfattning och nu anse att en omfattande kärnkraft behövs på mycket längre sikt än tjugo år.
Viktigt att göra klart är emellertid att om nya reaktorer byggs får dessa uppföras endast på platser där det redan finns kärnkraftverk i drift, det vill säga i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn. Totalt ska det inte få finnas fler än dagens tio reaktorer. Förbudet mot ny kärnkraft upphävs den 1 januari 2011 Riksdagen tydliggör också att staten inte ska få subventionera nya kärnkraftssatsningar.

Något som riksdagen inte har tagit ställning till och inte ska göra är lönsamheten. Däremot krävs nu förstärkta insatser för att få fram de alternativa energislagen, eftersom beslutet om kärnkraftsutbyggnad rimligen inverkar hämmande på utvecklandet av alternativen. Kanske visar det sig att lönsamheten i kärnkraften blir så dålig att utbyggnad inte kommer till stånd. Regeringen ska inte lägga sig i den frågan, men måste ha en beredskap. Själv tror jag att det finns bara en realistisk väg att gå. Den hållbara vägen med förnybara bränslen.

tisdag 15 juni 2010

Ledarskap i partierna

Vissa dagar skiljer sig från tidigare dagar mer än vanligt. Gårdagen var en dag då tvivlen på och tveksamheten till en del av det politiska arbetet var extra tydliga. Under mina tretton år som heltidspolitiker hände då och då att sådana svårigheter dök upp att behov fanns av att samtala med inte direkt inblandade. Den egna gruppen, Folökpartiets kommunfullmäktigegrupp, var under kommunalrådstiden en naturlig stödgrupp. Men, inte bara stödgrupp utan också en grupp som konstruktivt prövade åsikter och som tog och gav. Och så måste det också vara; men är inte alltid så.
I dag är det sådana grupper som Patientnämndens tjänstemän, politikerna i den nämnden, en miljöreferensgrupp i landstinget, miljöutskott i Mälardalsrådet, Upplandsstiftelsen och Jällastiftelsen, som ger stimulans och energi för fortsatt politiskt arbete.
Vad har hänt som har förändrat intrycken? Är förklaringen: utvecklingen från idé till karriär? Jo, till stor del, men är inte hela förklaringen. Varför har vi svårt att acceptera att i interna samtal avvikande mening uttalas? Varför har vi svårt att när felaktigheter inom den egna gruppen påtalas, medge dessa? Vilken roll spelar en ökande egoism? Eller är egoismen inte verklig? Trots flera uteblivna svar är jag säker på att det är bättre att utveckla agerandet på de positiva arenorna än att dras in i passivitet av destuktiva krafter. Partierna måste åter ta ansvar för att vara sådana arenor. Första steget heter ledarskap, en egenskap, som måste prövas och värderas i nomineringssammanhang. Solidaritet handlar om attityd och känsla; kan inte beslutas om utan utbildas till.
I morgon är åter en ny dag

måndag 14 juni 2010

Sårbarheten

Det finns dagligen, om vi nu orkar med det, anledning att fundera över sårbarhet i flera avseenden. Våldets inverkan på vårt dagliga liv är vi så vana vid att vi inte tänker på det. Denna tillvänjning är ett hot i sig. Utan ämnet livskunskap i all utbildning kommer vi inte åt den reducering av livskvaliteten, som våldet innebär.
Askmolnen medförde störningar, som blev synnerligen besvärande.
Långsiktiga planer saknas. I även den fysiska samhällsplaneringen märker vi detta. Den så kallade Klimat- och sårbarhetsutredningen har visat att kommande översvämningar är stora hot mot bebyggelse, men inte bara i fom av bostäder utan också sjukhus, industrier, järnvägar och europavägar. Trots det medges byggande intill stränder i allt större omfattning. "Det är ju så att människor vill bo vid sjön", sa en planarkitekt en gång. "Det bara är så enkelt". SVT rapporterade för ett år sedan:"Orterna runt Vänern står sannolikt inför långt större problem med översvämningar än de vattenmängder som hittills drabbat samhällena. Varningar finns där, men trots det fortsätter kommuner att locka med sjönära boende."
Byggandet medför också inskränkningar för friluftslivet och utgör i många fall hot mot den biologiska mångfalden.
I dag rapporterar media om intrång på Forsmarks kärnkraftverk. "Personalen har inte skött sig" är en kommentar jag sett, och så känner vi oss lugnade. Eller...?
Jag gör det inte. Vi har åter sett att kärnkraftverken kan, förutom riskerna med haverier, bli arenor för sabotage. Då hjälper det inte med att förklara att man inte gjort vad man ska. Då måste vi fråga oss vilka risker vi har rätt att utsätta människor, djur och natur för.
Hur är samhällets förmåga att hantera allvarliga kriser. Krisberedskapsmyndigheten lär inte vara nöjd, och anser att antalet krisövningar måste öka. Dom är viktiga, men hur många övningar, som än genomförs kvarstår risker, som måste hanteras på andra sätt. Vissa risker kan nog hanteras endast genom att inte skapa dem.

söndag 13 juni 2010

Partisympatiernas bäst före datum är kort

"Det är mindre än 100 dagar kvar till ett historiskt val där två politiska block för första gången slåss om regeringsmakten. Men väljarna vill ha en valrörelse om de traditionella frågorna – om jobben, vården och skolan.", är en DN - rubrik i dag.
Jo, i dag. Men det behövs bara ett reportage om brister vid ett boende för äldre eller om köer till operationer eller om hur vi tär på jordens resurser och hotar den biologiska mångfalden, så blir äldrepolitiken viktig, sjukvårdspolitiken nödvändig att prioritera eller naturvårdspolitiken ett bortglömt ansvar.
Citatet speglar dock en syn på politiken, som jag känner tveksamhet till, nämligen att politikens uppgift är att sätta upp ett vått finger i luften och låta vinden avgöra inriktningen. Politiker ska vara bra lyssnare, men man är också, eller, rättare skrivet, ska vara opinionsbildare. Vilka frågor som blir valfrågor beror inte på, bara vad som just nu känns för många angeläget, utan på vad partierna gör till valfrågor.
Men vågar man det? Eller fortsätter partierna att vara valorganisationer mer än sammanslutningar för människor med samma ideologiska samhällssyn?
UNT skriver i dag på ledarplats: "Alliansen består av fyra partier". Så sant, så sant. Men vilka blir slutsatserna? Tidningens slutsats är: "Ska regeringen sitta kvar måste den inse att Alliansen, hur viktig den än må vara, består av fyra partier - och att det är dessa som ska vinna valet." Så sant, så sant. Fortsättningen måste väl då bli att det är viktigt att partierna profilerar sig tydligt, att det är viktigt att väljarna får tydliga alternativ och att regeringskonstellation avgörs efter valet. Jag gissar att jag inte får se en sådan fortsättning på ledaren.
Jag trodde inte för en vecka sedan att SCB: s undersökning av partisympatierna var mera värd (jag skrev det då) än andra. I en partipolitisk värld med oklara profiler svänger opinionen från dag till dag.

torsdag 10 juni 2010

SCB: s bild är redan förändrad

Media basunerar nu ut SCB: s partisympatiundersökning som vore den valresultatet. Jo, jag vet att den här undersökningen i maj/juni brukar stämma bra. Men opinionen har ändrat beteende, samtidigt som politiken mer handlar om dagsfrågor än om ideologi. Dom två faktorerna bidrar till att svängningar kan bli stora och hastiga.
En slutsats som ligger nära till hands är att undersökningen tyder på att vi närmar oss ytterligare ett tvåpartisystem. Visserligen uppnår alternativen till Moderaterna inom Alliansen cirka 33 % av Alliansens andel, men för närvarande ser vi en trend. Och, den här utvecklingen är väl den man avsett att åstadkomma. Men för att hålla liv i, även över den här valrörelsen, de små, torde vi få ta del av det dubbla budskapet att "Vi är överens om det mesta" och "Rösta på oss. Vi gör skillnad".

Jag tror att kommande undersökningar inte kommer att ge samma bild som SCB: s i dag ger. Jag tror att svagheten i oppositionens alternativ har blivit tydlig de senaste dagarna samtidigt som berömmet till regeringen från både inhemska analytiker och från utländska kommentatorer aldrig varit så stort.

"Socialdemokraterna får 33,8 procent, vilket är en minskning mot i november med upp till 3,6 procentenheter, medan Moderaterna får 29,2 procent, vilket är en ökning med 3,0 procentenheter från i november." Här tror jag svaret på vem som vinner valet ligger. Jag tror inte Miljöpartiet, som är huvudförklaringen till till rödgrönas relativa styrka i opinionen kan hålla i sig, eftersom den främst handlar om stöd för ett språkrör och inte om politikens innehåll.

Hotet mot Alliansen är C: s och KD: s svaghet. Dock tror jag dessa partier kommer att nå gränsen 4 %, dock med minsta möjliga marginal. Återstår då att sia om FP: s satsning på kärnkraftsfrågan, NATO - medlemskap, skolbetyg, EMU - medlemskap, parboendegaranti och allmän arbetslöshetsförsäkring kan lyfta partiet till förra valresultatet på över 7 %. Jag kommer att i vårt län tydliggöra sjukvårdspolitiken, behovet av en modern form av politisk styrning, vårt ansvar för natur och miljö, en äldrepolitik som tar tillvara äldres erfarenheter i stället för att negligera dem och införande av livskunskap i all utbildning som ett led i kampen för ickevåld. Förutom att frågorna är hjärtefrågor är dom centrala i den socialliberala ideologin.

tisdag 8 juni 2010

Årtionde för ickevåld

Nu är det snart slut. Årtiondet för en freds- och ickevåldskultur för världens barn.
Vist har metoder för att förebygga våld och hantera konflikter utvecklats. Samtidigt har våldet ökat. Det är mot den bakgrunden som FN för tio år sedan utlyste årtiondet.
FN: s förklaring om åtgärdsprogram för årtiondet innehåller många förslag till insatser. I programmet, som, bland andra, Sverige ställt sig bakom, förutsätts att länderna ska arbeta utifrån. Regeringarna i Sverige har valt att inte upprätta någon särskild åtgärdsplan mot bakgrund av FN: s handlingsprogram. Man anser att det räcker med förskolans värdegrund och handlingsplanen mot rasism, främlingsfientlighet, diskriminering och homofobi.
Fn har förväntat sig mer, tror jag. Under tiden som vi här är passiva ökar våldet. Under tiden som vi är passiva ökar aktiviteten för att delta i våldsaktioner med fred som mål. När får vi se en aktivitet för att leva upp till löften om insatser för en freds- och ickevåldskultur. Att göra det inom tiden för utlyst årtionde är nu för sent.
Ickevåld är ett förhållningssätt. Det handlar om medkänsla, om mod, om omsorg och om solidaritet. Det handlar om att bearbeta attityder. Det handlar om livskunskap. Den kunskapen måste ges på lokal nivå. Den måste ingå i all utbildning, den måste vara ett ämne på skolschemat och i lärarutbildningen. Men för att lyckas på lokal nivå krävs att vi har politiker på alla nivåer, som talar om och stöder ickevåldsansträngningar och som fördömer våld i alla dess former. Detta saknar vi i dag. Vi kan inte lyckas om vi har politiker, som förespråkar våld som medel i konfliktlösning.
Ordet solidaritet måste bli ett ord på alla barns läppar. Och vi vuxna måste lära ut ordet.

lördag 5 juni 2010

FP mot MP

I går lyssnade jag på en debatt mellan Maria Weimer (FP) och Helena Leander (MP. Debatten skulle handla om miljöpolitiken och det gjorde den, men i stort sett begränsad till klimat och energi; förvisso bland de viktigaste. Jag hade hoppats man skulle komma in på även sådan problem som hoten mot den biologiska mångfalden och kemikalierna i vår natur, i hemmen och på våra arbetsplatser. Men en timme kan kanske inte inrymma mer.
Samstämmigheten var stor. Åsiktsskillnader av ideologisk art kunde vi notera i fråga om tillväxt (i ekonomin) som en förutsättning för att lösa miljöproblemen och för att utveckla samhället så att vi når hållbarhet. Jag hade dock önskat att få höra de två utveckla sina tankar. Hur ser man på frågorna om de krympande ekologiska resurserna och deras roll i en ekonomisk tillväxt? Tycker de två att det är dags att skrota dagens mått för tillväxt? Borde vi ha ett ekonomiskt mått, som känner av när vi minskar de ekologiska resurserna? Är det rätt att tala om tillväxt om en BNP - ökning sker som en följd av att vi förbrukar jordens resurser i stället för att bara bruka dem?
Jag vill att politiker börjar tala om att vi måste ha en uppfattning om hur mycket resurser, som får förbrukas och finna mått, som kan kombineras med sådana mått som, till exempel, BNP. Måtten har ju hittills kallats gröna nyckeltal och får väl anses stå i motsats till planhushållning.
Maria ingav hopp. Bara hon inte hamnar i ett resonemang i energi- och klimatpolitiken så att argumenten för utbyggnad av kärnkraften blir hämmande på utvecklandet av förnybara energislag. Men visst bör vi se till att hon kommer in i riksda´n.