söndag 29 augusti 2010

Framtiden i valdebatten

Jag skrev just nu på twitter och efterlyste en ideologisk debatt under valrörelsen och en debatt om framtidsfrågor, till exempel sjukvården. Så får jag ögonen på Wolodarskis krönika i DN, som behandlar samma tema. Men har jag fel? Hör han inte till de som priar alliansbildningarna? Och är det inte just alliansbildningarna som lett till att valrörelsen domineras av plånboksfrågor och utspel i detaljfrågor? Är det inte alliansbildningarna, som medfört att det är i liten grad ett partis ideologi, i den mån den finns, som avgör var vi lägger vår röst? Jo, så är det nog. Och det är nog också så att personfrågorna i högre grad än ideologin är avgörande. Vem vann duellen? Han ser så trevlig ut. Politik a la USA är här nu.
Om jag hade haft en summa pengar att satsa på en egen valrörelse inför landstingsvalet skulle jag göra det från min niondeplats på landstingsvalsedeln. Jag skulle inte fokusera på mig som person. Jag skulle försöka tala om att bristerna i politikernas styrning av sjukvården är katastrofala. Jag skulle tala om att sjukvården behöver resurstillskott och att vi måste tala om för personalen inom sjukvården att den gör ett beundransvärt jobb. Jag skulle säga att det är ingen självklarhet att vi ska ha en viss andel som utförs av andra än landtinget utan det självklara ska vara att sjukvården ska hålla hög kvalitet och ha omedelbar tillgänglighet.
Men hur gör man det här på de tre veckor, som är kvar? Åtminstone fortätter jag att skriva.

torsdag 26 augusti 2010

Välfärdens kärna

Jag är inte särskilt förtjust i begreppet välfärdens kärna. Välfärd är olika för olika peroner. Den politiska uppgiften måste vara att dels avskaffa ofärd, dels att möjliggöra för människor att skapa sin välfärd. Med ett sådant synsätt känns främmande att tala om endast en kärna, bestående av vård, omsorg och skola. Eller ska vi mena att det politiska ansvaret ska omfatta just detta? Om vi är många, som tycker att kultur av olika slag har stor betydelse för att skapa välfärd, ska vi anse att det är upp till oss själva om vi vill köpa kultur på en kulturmarknad? Jag tycker att vi ska ta ett gemensamt ansvar för ett visst kulturutbud. Men det här är ju ideologi. Och det är en ideologisk fråga hur omfattande detta utbud ska vara.

onsdag 25 augusti 2010

Hygglig ekonomidebatt och dålig debattartikel

Ekonomidebatten i går kväll var underhållande, men inte särskilt upplysande. Dock tycker jag att den rödgröna alliansen saknar nytänkande. Man liksom känner igen lösningarna, lösningar, som inte visat sig verkningsfulla i nya tider. Den blå alliansen duckar onödigt mycket för det slarviga argumentet om vinster i vården. Den frågan handlar ju om att extern utförare fått uppdrag till samma eller lägre kostnad än landstinget eller kommunen har och till samma eller högre kvalitet. En eventuell vinst hos den externa utföraren kan ju inte föras till offentliga sektorn. Man måste lyckas tala om att talet om att företags vinst i stället kan användas i vården är ett sätt att vilseleda.
Läser en debattartikel av tre socialdemokrater. Jo, visst är sjukvården viktig,men jag söker förgäves efter vad en rödgrön allians har för politik. "Vi utesluter inte att viktiga välfärdsområden kan behöva reurförstärkning". Den meningen är det mest konkreta jag kan hitta. Sedan följer ett par meningar om rationalisering. Man kallar krympning och minskat antal platser rationalieringsåtgärder. Det gör inte jag.

Det ekade tomt på Forumtorget, är rubriken på en ledarspalt i dag. Torgmöten är numera meninglösa och tomma aktiviteter. Partiledare och ministrar samlar åhörare, men övriga bör ge sig ut på torgen och ut i länet för att samtala med, inte tala till, medborgarna.
Jag väntar fortfarande på att kandidater i valet ska börja prata om våld och ickevåld. Mer vapen och fler soldater är vad jag hör.
Nu ska jag skriva några rader i Politikstories. Men hur gör man resonemang kring ett partis stadgar läsvärt?

tisdag 24 augusti 2010

Miljödebatt i Uppsala

Visst borde statliga museer ha gratis inträde. UNT har en notis om denna självklara kulturinvetering.
Håkan Holmbergs artikel om kommunismen är mycket läsvärd. Efter att ha läst dn upprepar man sin fråga för sig själv: Hur kan S och MP tänka sig att regera ihop med Vänsterpartiet?
Jag var och lyssnade på en politisk debatt i går kväll. Tema: Miljö. Den största frågan för kvällen var hur och huruvida man vill skydda Årike Fyris. Vissa skillnader kunde man notera. Mest intressant i frågan var vad som inte sas, nämligen vilka delar kan man tänka sig att exploatera för bebyggelse? Alla vill skydda, men vad. Tänk om man hade under början av 1990-talet ansökt om att få bilda Nationalstadspark. En fråga som jag drev då, men inte lyckade samla en majoritet kring. Då hade man nu i lugn och ro, men också skyndamt kunnat agera för att föra in området som ett världsarv. Trafiken var ett annat ämne för kvällen. Den frågan är en tydligare blockskiljande fråga. De rödgröna vill försvåra för biltrafik i centrala Uppsala och därigenom minska miljöbelatningen medan den andra alliansen vill ha god tillg änglighet, men sprida trafiken och därigenom minska miljöbelastningen. Varje gång jag paserar Bäverns gränd sticker det till i mig. Var det nödvändigt att bredda den gatan? Nu diskuterar man om man också ska öppna den för biltrafik.

Ska nu, då utepysslet måste få anstå på grund av regn, fortsätta att skissa på nästa bok, som ska ge tips till blivande politiker och som ska också peka på händelser och förhållanden, som inte lockar, men som går att förhindra.

måndag 23 augusti 2010

Agenda i går

Agenda är tillbaka. I går kväll fick vi lyssna på två kortdebatter, politisk satir och titta på en snutt från en film om soldaters situation i Afganistan.
Debatten mellan Ohly och Björklund om huruvida och när Sverige ska ta hem sina soldater från Afganistan var till skillnad från den mellan Schyman och Åkesson någorlunda diciplinerad. Skillnaderna i åsikter var tydliga. Visst måste ett tillbakadragande ske på ett genomtänkt sätt, när vi nu en gång gått in. Nu förefaller NATO börja omvärdera effekterna av våldslösningar. Vapen som medel i konfliktlösning borrde kunna ersättas av diplomatiska metoder.
Debatten mellan Schyman och Åkesson var ingen debatt. Båda upträdde på ett mot oss tittare nonchalant sätt. Desa politiker ska vi förhindra tar plats i riksda´n.
Som vanligt var Bengt Westerbergs analys intellektuellt redig. Alliansbildningarna har lett till att tilltron till peroner i stället för ideologi blir avgörande för hur vi röstar.
Men nog skulle vi väl vilja få tydligt bekrivet var respektive parti står i olika frågor. Det är nu inte lätt att se vad man i slutna rum kompromissar bort. Anders Wijkmans analys var klockren.
Satiren OK, men roligare har jag sett

söndag 22 augusti 2010

Vilket parti?

Vilket parti beskriver sin politik på, bland annat, det här sättet? Jag ger svaret på twitter.

Socialliberalismen kombinerar socialt ansvar med traditionell liberal grundinställning.
Militär teknologi har utvecklats till massproduktion av ödeläggelsevapen, som om dessa kommer till användning gör slut på vår civilisation. X har en lång antimilitaristisk tradition och vill förhindra stormakters och andra länders utnyttjande av militär styrka. Det är vårt hopp att ett starkare Förenta Nationerna skall kunna stärka internationellt samarbete, förståelse och nedrustning.

Under alltför lång tid har de ekonomiska intressena härskat över naturen. Alla delar av samhället måste nu delta i återuppbyggnaden av vår jord.

Det är de rika länderna, som måste visa solidaritet med de fattiga länderna, och inte bara i ord utan i handling.
X betecknar sig som ett internationellt parti. Det har alltid deltagit aktivt i arbetet i internationella sammanslutningar.

lördag 21 augusti 2010

Visa korten

Kersti Kollbergs krönika i dag är som vanligt intressant. Hon resonerar om, bland annat, den tudelning i politiken, som inte är vertikal och blockskiljande utan snarare horisontell. Hon tar som exempel externvaruhus och temapark vid Fullerö. Enighet i Alliansen på kommunstyrelsenivå, men inte så i alla nämnder.
Åsiktsskillnaderna borde i grunden vara större än dom synes vara.
Men, tänker jag, är det här så konstigt? Om det primära är att nå taburetter och att partierna vet att om splittringen blir tydlig försämras möjligheterna att nå makten.
Tråkigt om på vägen tappas bort hänsynen till naturen och en hållbar utveckling av Uppsala. Är detta priset för alliansbildningar? Visa nu korten före valet. Väljarna behöver få syna.

När jag läser om partiernas budskap i valrörelsen slås jag varje dag av att det är uteslutande detaljfrågor man tar upp och utan att göra kopplingar till en ideologisk syn. Var finns resonemangen om hur vi skapar ett hållbart samhälle, var finns deklarationerna om insatser för ickevåld, hur ser partierna på frihet och valmöjligheter och insatser för att skapa frihet och göra möjligt att välja för särskilt utsatta?

Detta med hur den politiska viljan ska uttryckas kan och bör diskuteras mer. Kan det vara så att politiken i dag förhindrar att goda lösningar på problem tas fram. Vad jag menar är, till exempel, kan ett alternativ till att lagstifta om förbud mot burka och niqab vara att uttrycka att i, bland annat, skolsituationen skall elevers och lärares ansiktsuttryck kunna avläsas. Men är det inte samma sak? Nej, långt ifrån.

fredag 20 augusti 2010

Dagens liberalism heter socialliberalism

Jag hörde härom dagen i radion en person få frågan om vilken ideologi Folkpartiet har. Den här personen svarade liberalismen och att den innebär att man vill ge människor frihet att själva bestämma över sina liv och att ge människor bra utbildning för att kunna fatta kloka beslut. Den andra delen var förmodligen bortklippt, nämligen den om strävan att ge stöd till de människor som kommit på efterkälken.
Politik är ju att ha ett bestämt mål som man strävar mot. Men man måste också veta en del om hur målen kan nås. Det här uttrycks så bra med att det behövs både hjärta och hjärna i politiken.
Liberalismen har genomgått en ständig utveckling till dagens socialliberalism. Frihetssträvandena finns kvar men också ambitionen att begränsa att vissas frihet leder till ofrihet för andra.
Folkpartiet vill föra en politik där det finns plats för både känsla och förnuft

torsdag 19 augusti 2010

Radio Uppland om bloggandet och att C vill bli ett grönt parti

Jag medger att jag blev en aning provocerad av Radio Upplands inslag om politikers bloggande. Jag betraktar mig som politiker, men RU avser nog endast heltidspolitiker.
Nu gör jag min sista mandatperiod. Det enda, som kan ändra den ståndpunkten är om antalet kryss ger signaler om att jag borde göra en omstart. Bedriver dock ingen personvalrörelse. Många har försökt påverka mig.
Intressant artikel i UNT i dag om samhällsengagemanget. Det känns inte som en nyhet att partierna tappar medlemmar och samhällsengagemanget ökar, men artikeln lyfter fram ett stort och centralt problem, nämligen att det är för mycket av maktkamp. Det som uttrycks här är emellertid underdrifter. Det är värre. Politikens innehåll anpassas utan våndor till vad som ger bäst utdelning. Vi har på kort tid kunnat se hur partier på kort tid ändrat politisk inriktning och enkelt fått med sig hela den aktiva skaran.
Ingen utdelning till aktieägare i friskoleverksamhet om man inte uppfyller kvalitetskraven. Men behövs en lag om detta? Det är ju avtalsbrott och får väl sålunda behandlas med den jurudik, som gäller vid avtalsbrott
"C siktar på gröna väljare", är en rubrik i dag i UNT. Man siktar på gröna väljare, men anser att vi inte ska ha fler än 200 vargar. Om Maud Olofsson ändå hade sagt att vi ska ha en hållbar vargstam. Forskare inom genetik hävdar att hållbarhet innebär kanske tusen vargar. Man siktar på gröna väljare, men säger nej till fler koldioxidskattehöjningar. Man siktar på gröna väljare, men bidragit till att luckra upp strandskyddet. Man sikter på gröna väljare, men slåss inte för bevarandet av biologisk mångfald.

fredag 13 augusti 2010

Besluten fattas av ett fåtal

Alla partier har med jämna mellanrum sina högsta beslutande organ samlade. Hos S kallas det kongress, hos FP landsmöte, hos M stämma o.s.v. Det är här partiernas politik läggs fast. Eller....? Inför dessa händelser får medlemmarna skriva och skicka in sina förslag. som behandlas av partistyrelse, av utskott och slutligen av det högsta organet. Flera timmar ägnas debatt om, till exempel, freds- och ickevåldspolitik.

Vad händer sedan med besluten? En och annan motion skrivs i riksdag, kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige. Ett partis valrörelse är väl då det tillfälle då partierna speglar och driver de frågor högsta beslutande organet bestämt? Nja, nu gäller det att till varje pris få rubriker och samråd finns inte tid för. Utspelen haglar. Fler soldater och hårdare tag. Men inte var det väl detta högsta beslutande organet sa? Besluten tas av några få och de många anpassar sig.

Hur kommer det sig att vi är beredda att ägna många timmar åt att behandla och debattera frågor, ibland ganska hett, vid kongresser och landsmöten och sedan lydigt sluter upp bakom utspel, som är förankrade hos endast en handfull människor. Hur kommer det sig att vi villigt går ut och pläderar för valmanifest, som vi inte deltagit i utformningen av. Svaret är att i en representativ demokrati måste det vara så. Det kan inte fungera om man alltid ska ha omfattande samråd. Och med det svaret nöjer vi oss. Men är det kanske så att i en tid med ständiga kompromisser i allianser blir det alltför besvärligt att förankra. Ett par personer fattar beslut och får med sig sin grupp; vi kan inte spräcka alliansen. Tydligt exempel är ett parti som ofta benämns som ett miljöparti och markerar detta i det högsta beslutande organet, men som i praktiken för en annan politik. Men det finns andra och lika tydliga exempel.
En del av förklaringen torde vara att politikens innehåll kraftigt minskat i betydelse och att huvudsyftet är att nå makten. Men makten är väl förutsättning för att få genomslag för en politik? Inte självklart. Om man först säljer ut sin politik och därefter når makten är den ju inte mycket värd. Då kan kamp för vad man tror på bli mer framgångsrik i opposition.
Nu ska vi ut och marknadsföra politiker, som står för en socialliberal politik, politiker, som kan erkänna fel, politiker, som vill nå makten för att kunna få genomslag för sin politik. Dom är inte många, men dom finns.
Intressant är också att några få i ett annat parti kan ställa krav på personer, som ska representera partiet. Minns förra valet då en person, obekväm för det andra partiet, i ett sammanhang manövrerades bort. "Vi kan inte ha personer, som ibland tycker som motståndarna".

tisdag 10 augusti 2010

Det är kanske inte så trångt i mitten

Medierna, kanske främst pressen, fortsätter att uttrycka funderingar kring småpartiernas möjligheter att hävda sig och frånvaron av profilering. Ett exempel är en ledare i dag, som beskriver trängseln i mitten. Moderaterna har lämnat skatteretoriken, skriver man och tar dett som bevis på att man placerat sig i mitten och tvingar övriga tre att finna delvis nya väljargrupper. Dock frågar jag mig hur stor positionsändringen egntligen är och hur mycket det handlar om, just det, retoriken.
För ett parti, som Folkpartiet menar jag att planen ligger helt öppen. Visst har KD placerat sig i en aningen suddig högerposition och moderaterna placerar sig själva i retoriken i mitten men för en politik, som inte i grundinställning skiljer sig nämnvärt från den tidigare. På den öppna planen finns behovet av kamp för fortfarande en hel del glömda människor.Hur kompenseras de som trots allt blir kvar utanför när andra fått gå från bidragsberoende till arbete. Jag menar personer utan arbete och personer i långvarig sjukskrivning där rehabilitering och habilitering inte brutit utanförskapet.På planen finns engagemanget för ickevåld och där finns utmaningar inom sjukvården och äldrepolitiken. Det gäller för Folkpartiet att inta planen. Kanske borde landsmötet besluta att tvinga in partistyrelsen på planen om den inte vill ggå in frivilligt.

söndag 8 augusti 2010

Socialdemokrat instämmer nästan helt

Jag fick den här reaktionen på min artikel i UNT 27 juli
Vilka av oss ska bort, Nordlund?
Harald Nordlunds artikel 27/7 utmynnar i en tankevurpa. Sjukvåden blir bättre organiserad om man minskar antalet politiker. Men om svensk sjukvård har haft en tämligen god utveckling under de senaste tjugo åren, varför skulle utvecklingen då bli bättre med färre politiker? skriver Åke M Brolund.


Nordlund pläderar på ett klokt sätt för utveckling av egenläkarmodellen. Dessvärre har han ingen lösning för de patienter som inte vill, förmår eller orkar välja och byta egen läkare.

Jag känner stor sympati med Harald Nordlund då han säger följande: ”En väl fungerande generell välfärdspolitik utgör grunden för en god folkhälsa.” Min fråga till Harald Nordlund blir: Hur går din uppfattning ihop med Alliansens försämringar av a-kassan och sjukförsäkringen?

Alliansens politik och, före Alliansens tid, Göran Perssons regering har ökat klyftorna i Sverige.

Hälsoforskarna Richard Wilkinsson och Kate Pickett har i sin bok Jämlikhetsanden övertygande visat att alla människor, både rika och fattiga, är friskare i mer jämlika länder. Sverige är fortfarande ett hyggligt jämlikt samhälle. Men tillåter vi utvecklingen fortsätta mot ökad ojämlikhet, kommer vi att få en sämre folkhälsa.

Nordlunds artikel utmynnar i en obegriplig tankevurpa. Sjukvåden blir bättre organiserad om man minskar antalet politiker. Mina frågor blir: Om svensk sjukvård har haft en tämligen god utveckling under de senaste tjugo åren varför skulle utvecklingen nu bli bättre med färre politiker? Hur många och vilka politiska uppdrag vill Nordlund ta bort?

Åke M Brolund

kandidat (S) till landstingsfullmäktige

Mitt svar i dagens UNT:
Det är upp till väljarna, Brolund


Kommentarerna till min artikel om den felorganiserade sjukvården har varit positiva och konstruktiva. Åke M Brolund (S) har dock ett par invändningar i sin replik 4 augusti.

Åke M B tycker mitt resonemang om egenläkarmodellen är klokt, men undrar vad jag har för lösning för de som inte, av olika skäl, har möjlighet att välja. En socialliberal politik handlar om att ge människor frihet och alternativ och att solidariskt undanröja ofärd. I fråga om val av läkare måste sålunda inriktningen vara att, inte inskränka möjligheterna för många, utan skapa möjligheter för alla.

I fråga om, även mitt resonemang om sambandet mellan god folkhälsa och generell välfärdspolitik, instämmer Åke M B, men frågar mig om min syn på sambandet mellan generell välfärdspolitik å ena sidan och a-kassan och sjukförsäkringen å den andra.
Definitionerna på generell välfärdspolitik är många. Den kan dock enklast beskrivas som en politik, som syftar till att solidariskt avskaffa ofärd och fördela gemensamma resurser efter behov. Grundläggande värderingar för en generell välfärdspolitik är ett solidariskt synsätt och strävan efter jämlikhet och jämställdhet mellan man och kvinna.
Den politik som bedrivs i dag syftar till att minska antalet personer i utanförskap och till att öka antalet i arbetslivet. Med försämrade villkor inom a-kassan och sjukförsäkringen krävs, för att idéerna om generell välfärdspolitik ska anses gälla, både att man uppnår syftet och att andra skyddsnät finns för de, som trots allt, blir kvar i utanförskap. Detta är också förutsättningar för jämlikhet och förbättrad folkhälsa.

Åke M B tror att jag skrivit att sjukvården blir bättre organiserad om man minskar antalet politiker. Jag skrev att den måste få en ny organisation och att detta torde leda till färre politiker. Det är min bestämda uppfattning att sjukvården har svag politisk styrning. Ny och enklare organisation med mindre men tydligare politisk inblandning är en nödvändighet. Detta kan leda till färre politiker, något, som inte torde påverka graden av demokrati annat än i positiv riktning. Vilka dessa politiker ska vara överlåter vi Åke till väljarna att bestämma.

Harald Nordlund (FP)

tisdag 3 augusti 2010

Sjukvården viktigaste valfrågan-men inte sjukvårdspolitiken

Sjukvården är den viktigaste valfrågan, visar en färsk undersökning. Nu ställer media frågan varför landstingsvalet har få röstande och varför landstingspolitiken inte debatteras särskilt flitigt. Landstingspolitiken sägs också ha låg status.
En fundering i dagens UNT är att den låga statusen är en orsak till det lilla intresset för landstingspolitik och den dåliga kunskapen om landstingspolitikerna.

Jag frågar mig varför statusen är låg. Är statusen hos landstingspolitiker lägre än hos andra. Ja, mina intryck är att det är så. Huvudförklaringen tror jag är att landstingspolitiker finns, men inte styr. Jag möter då och då åsikten att det inte spelar någon roll vilka landstingspolitikerna är. Vore intressant att ta del av fortsatta undersökningar om medborgarnas syn stämmer med min gissning. Att landstingspolitiker inte styr har tydligt visats av forskare.

måndag 2 augusti 2010

Kanske måste Sverige ha 1000 vargar

Jag läste häromda´n en intressant artikel om fältbiologen Linda Laikre, som specialiserat sig på vargens genetik. "När de vilda vargarna etablerade sig i Värmland i mitten av 80-talet, sa man att tio individer räcker för en hållbar stam, nu säger man drygt 200. Jag blir så matt. Det krävs minst 1000 individer för att man ska vara rimligt säker på en långsiktigt genetiskt hållbar vargstam, det har jag sagt sedan 1988." säger Linda Laikre. Linda förefaller veta vad hon pratar om. Hon har funnit, bland annat, att de svenska vargarna är extremt inavlade.
Men hur ska vi få förståelse för 1000 vargar i Sveriges skogar? Är det möjligt? Nej, knappast, men det måste gå att öka kunskapen om varg och andra rovdjur. Men det behövs också större kunskap om de ekologiska sambanden, som ju rör inte bara rovdjur utan hela floran och faunan. Vi måste ha som mål att de flesta får insikt om vårt ansvar för att bevara den biologiska mångfalden. De många som uttalar åsikter om utrotning av vargen måste bli ett fåtal.
Jag menar att regeringen måste ta ett större ansvar än för närvarande för en kunskapsökning, den måste se till att förvaltningen av vargstammen blir bättre och den måste ta reda på hur opinionen påverkades av den jakt på varg, som nyligen bedrivits. Kanske bidrog den till att, inte bara försämra den genetiska statusen hos vargstammen, utan också till att förstärka hatet.