Tolv år senare

Är det så att sjukvårdspolitik egentligen inte finns? Är det så att vad politiker än beslutar så måste det vara professionens ställningstaganden, som avgör? Jo, jag tycker att detta gäller i hög grad i dag. Men det borde inte vara så. Politiker förmår helt enkelt inte att styra; förmår inte att avgöra vad som är politik, förmår inte se skillnaden och samspelet mellan profession och politik. Man förmår inte använda professionen och kunskap för att fatta de klokaste politiska besluten, utan att ersätta professionen.

För att få uppmärksamhet suddar man ut sin politikerroll så mycket man kan och härmar olika professionella roller. Man anpassar sig till medias oskrivna krav på jippon för att man ska återge en aktivitet.

Tänk att det jag sa för tolv år sedan fortfarande äger viss aktualitet

"Min syn på politik och på partierna har tyvärr förändrats i negativ riktning. Det framgår av bland annat ett anförande, som jag höll i Tierp under våren 2002.

MINA DAMER och herrar. Mitt namn är Harald Nordlund och jag representerar folkpartiet. Till att börja med kan jag avslöja att jag, trots mitt nästan pojkaktigt ungdomliga utseende faktiskt varit med om ett ganska stort antal valrörelser nu. Jag trodde att jag hade sett det mesta, men utvecklingen i år har slagit alla tidigare kampanjer med hästlängder. Vid årets början trodde de flesta att socialdemokraterna stod inför en promenadseger, men de är nu på väg att falla på eget grepp och bli valets verkligt stora förlorare. Det börjar visa sig att en valkampanj baserad på luft och tomma fraser inte är den bästa vägen till framgång. Även moderaterna tappar mark vilket inte heller är förvånande. Med profilfrågor som egentligen tilltalar enbart de mest egoistiska krävs en ledare som kan beröra och sätta en mänsklig prägel på politiken, och det klarar inte en före detta skattejurist av.

Självklart gläder jag mig åt den här utvecklingen, men inte bara av den uppenbara orsaken att stödet för folkpartiet har skjutit i höjden. Det visar framförallt att det varken lönar sig att underskatta väljarna eller att vädja till deras lägsta instinkter. Det svenska folket med alla dess variationer i intressen, ålder, hudfärg, utbildningsnivå och livsstil vill ha en ärlig politik och ett fungerande samhälle. Det vill jag också. Det var därför jag en gång i tiden gick in i politiken. Under alla dessa år har jag varit med om både roliga och tråkiga händelser. Ibland har jag fått förmånen att vara med och verkligen förändra saker till det bättre men många gånger har det känts motigt och nästan hopplöst. Det som då har fått mig att arbeta vidare är min starka övertygelse om vad samhället är och hur vi skall få det att fungera.

Liberalismen grundar inte sin verklighetsuppfattning i några grupper, klasser eller andra typer av otillräckliga och godtyckliga hopbuntningar av människor, utan på individen som samhällets minsta beståndsdel. Vi måste sträva efter att var och en med sina förutsättningar skall få en så bra, rik och fri tillvaro som möjligt. Det medför att alla måste kunna göra sig hörda och att vi måste organisera vissa saker gemensamt.

Därför tycker jag att politikens viktigaste uppgift är att främja solidariteten och bevara demokratin. Med bevarande av demokratin menar jag att verkligen bry oss om varandras åsikter och försöka tackla problem med lösningar som tilltalar så många som möjligt. Det skall dock inte förväxlas med den populism som tyvärr får allt större plats i politiken, och som jag anser är ett hot mot hela vårt politiska system. Det finns tyvärr partier som numer inte vågar säga vad de verkligen tycker och tänker av rädsla för att bli misstolkade av de professionella misstolkarna, de personer vars hela politiska gärning går ut på att medvetet misstolka andra för att svärta ned dem och skapa uppmärksamhet åt sig själva. Folkpartiet har under valrörelsens gång närmast i förbifarten nämnt sådant som borde vara självklarheter, men som misstolkarnas och populisternas härförare Gudrun Schyman kastat sig över för att sätta negativ spin på. Två av dessa saker är att vi anser att barn som lämnar grundskolan skall kunna läsa och skriva och att den som vill bli medborgare i Sverige skall kunna tala svenska. Tydligen så är det främlingsfientligt att anse att svenskar skall kunna tala svenska. Vi talar alltså inte om uppehållstillstånd eller asyl, utan medborgarskap. På samma sätt antar jag att det är barnfientligt att vilja att barnen skall lära sig läsa och skriva. Jag kan förstås ha fel men jag tycker nog det är värre att inte bry sig. Att inte bry sig om ifall de personer vi ger medborgarskap kan något så nödvändigt för deltagande i samhället som språket, att inte bry sig om ifall våra barn kan något så nödvändigt för deltagande i samhället som att läsa och skriva. Nu tror jag i och för sig inte att Gudrun Schyman verkligen tror på vad hon säger, men jag önskar att hon skulle sluta göra sig dummare än vad hon är, eftersom hon fyller etern med brus och hindrar en konstruktiv debatt.

Istället hoppas jag att vi ska diskutera verkliga frågor, frågor som berör oss alla. Politiker skall inte lägga sig i det var och en sköter bäst själv, men vissa saker måste vi samordna och enligt min mening faller de inom fyra kategorier; demokrati, kultur, solidaritet med varandra och solidaritet med kommande generationer. (Slut på anförande)"