Just nu pågår en fortlöpande process där de nuvarande landstingen förvandlas till regioner. Men de nyskapade regionerna består bara en kortare tid. Senast 1 januari 2023 ska landet ha en helt förändrad regionindelning. En gemensam utfästelse om detta har presenterats av regeringen och Sveriges kommuner och landsting, SKL.
I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet förklarar civilminister Ardalan Shekarabi och SKL-ordföranden Lena Micko varför det är så viktigt att gå vidare med tanken att göra större och mer slagkraftiga regioner jämfört med dagens länsindelning. I syfte att få fart på den nya indelningsprocessen har regeringen tillsatt en tvåmannakommitté, som ska klura ut hur det nya kan tänkas se ut. De två utredarna är förra S-ministern och Gävleborgslandshövdingen Barbro Holmberg och förutvarande europaparlamentarikern Kent Johansson (C).
Ett sentida försök att hitta en ny regionindelning var via den parlamentariska utredning som gick under namnet ansvarskommittén och som leddes av dåvarande landshövdingen Mats Svegfors. Två konkreta indelningsförslag presenterades i kommitténs slutbetänkande 2007, ett med sex och ett annat med nio regioner. Men det blev tummen ner efter kritik från flera håll. Exempelvis idén att göra en storregion av hela Mälardalen sablades ned. Den skulle, befolkningsmässigt, bli på tok för stor, ansåg många.
Sedan tillsatte alliansregeringen en särskild utredare, Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand, som i december 2012 kom med förslaget att dela in landet i elva regioner.
Ansvariga ministern i regeringen, Stefan Attefall (KD), tog god tid på sig att reagera. Efter nio månaders grunnande (och diskussioner inom regeringen) kom hans besked via en debattartikel i Dagens Nyheter där han helt sonika slog igen dörren för Sjöstrands förslag. Men han lovade att några av de befintliga länen skulle få flytta över makt från sina länsstyrelser till landstingen, som då tilläts förvandlas till regioner. Däremot andra landsting måste fortsätta som hittills (och deras statliga länsstyrelsechefer, landshövdingarna, behålla den makt de redan hade). Attefall och regeringen menade att man inte kunde tillåta regionbildningar i län där politikerna inte var överens.
Vid senaste årsskiftet stöptes landstingen i Kronoberg Jönköping, Östergötland, Örebro, Gävleborg och Jämtland om till regioner, innebärande att de utöver sjukvård, kultur och utbildning fått ett mer direkt ansvar för frågor om regional tillväxt och infrastruktur. Och efter nästa landstingsval kommer ytterligare län att ges den nya förstärkta status det innebär att bli region, alltså från 1 januari 2019. Det gäller bland annat Stockholms län.
Sedan tidigare fanns regionerna Skåne, Halland, Västra Götaland och Gotland. De hade denna status på försök. Nu gick regeringen med på att de skulle permanentas.
Men ytterligare fyra år senare är det alltså dags att göra om igen, då med nya gränser där dagens 21 län krymps till…ja, till vad? Och hur? Frågor som Barbro Holmberg och Kent Johansson har i uppgift att ge svar på – i dialog med de berörda länens politiska företrädare.
Regeringens ansvarige minister Ardalan Shekarabi och landstingens och regionernas högsta ledare Lena Micko, båda socialdemokrater, förklarar i det gemensamma debattinlägget i Svenska Dagbladet vad de anser saken gäller:
”Hälso- och sjukvården är den regionala uppgift som dominerar landstingens verksamhet i dag. Vårdens betydelse kommer att öka i takt med snabb kunskapsutveckling och i takt med att digitaliseringen på allvar slår igenom även inom sjukvården. Invånarnas krav på att sjukvården överallt i landet ska bygga på den senaste kunskapen kommer att växa sig starkare. Det kräver stora och samordnade investeringar som dagens små landsting har svårt att mäkta med.
Utvecklingen inom hälso- och sjukvården kräver allt mer samordning i större regioner. I viktiga framtidsfrågor har landstingen redan idag inlett sådana samarbeten. Det gäller bland annat regionala cancercentra, arbete med vårdprogram och kvalitetsregister liksom samordnade processer för införande av nya läkemedel. Sedan lång tid tillbaka finns fungerande samarbeten kring regionsjukvård.
Den nuvarande regionindelningen är inte heller anpassad för invånarnas ökade geografiska rörlighet. Den motsvarar inte näringslivets och den offentliga sektorns behov av utbildad och kompetent personal och av fungerande infrastruktur.
Sveriges inträde i EU har dessutom krävt en anpassning till den roll som regionerna spelar i EU:s sammanhållningspolitik inom ramen för det europeiska samarbetet och strukturfonderna.
Den regionala nivåns ökade betydelse för tillväxt och därmed skattekraft visas också av att flera landsting har tagit över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna.
Den regionala nivån ökar alltså i betydelse och kommer att förväntas spela en central roll när det gäller de stora samhällsutmaningarna. Det finns därmed starka motiv att skapa större och mer slagkraftiga regioner. En sådan reform stärker det regionala inflytandet nationellt och internationellt.
En regionreform öppnar också för att skapa en enhetlig indelning med berörda statliga myndigheter och därmed bättre samordningsmöjligheter. Det förhindrar att frågor hamnar mellan stolarna eller blir föremål för dubbelarbete och revirstrider och snabbar på dagens sega beslutsprocesser.”
Ardalan Shekarabi och Lena Micko slår fast att den nya läns- och landstingsindelningen ska finnas på plats senast januari 2023. Men de lovar också att det nya ska förankras brett med landsting, kommuner, länsstyrelser och andra statliga myndigheter.
Marschen mot storregioner började i denna vecka med att indelningskommittén för första gången mötte regionföreträdare. Vandringen mot målet lär bli en mödosam. Att räkna med att få allt på plats redan efter nästa val, alltså från 2019, är nog att vara väl optimistisk.  Så 2023, om knappt åtta år, torde vara mer realistiskt. Men för att ens det ska bli möjligt krävs att processen drivs på av både skickliga förhandlare och viljestark regering – och därtill att samhällsutvecklingens krassa verklighet gör sig påmind.