Inlägg
Den här artikeln tycker jag är riktigt bra
Vad skulle Ryssland tjäna på att anfalla Sverige?
SKA VI LÄGGA VÅR FRAMTID I HÄNDERNA PÅ … TRUMP? Natoanhängarna hotar ohederligt med ett ryskt anfall, men syftet med ett medlemskap är att knyta Sveriges utrikespolitik närmare USA:s. Det skulle i värsta fall kunna bli med Donald Trump som amerikansk överbefälhavare.
Ännu har ingen av våra liberala förespråkare för en svensk anslutning till Nato lyckats förklara varför Ryssland skulle anfalla Sverige. Trots att just det hotet är deras huvudargument.
Det ryska anfallet kan till och med förväntas ”inom några år”, hotade den svenska arméchefen generallöjtnant Brännström för bara ett halvår sen. Liberala ledarskribenter och deras inhyrda militärkolumnister applåderade.
Jag var inte ensam om att be om en förklaring. Vad skulle Ryssland tjäna på att anfalla Sverige? Erövra mer skog och järnmalm? Och vad skulle Ryssland förlora på att anfalla Sverige?
Den frågan är lättare att besvara: raserad utrikeshandel och de facto krigstillstånd mellan Ryssland och hela EU. Ingen enda liberal kunde förklara varför Ryssland skulle vilja begå ett sådant ekonomiskt och politisk självmord, men ändå fortsatte de lika ihärdigt med sitt sabelskrammel; Sverige måste gå med i Nato för att klara sig undan det ryska anfall som obönhörligen skulle bli följden om vi fortsatte att stå utanför Nato.
Men nu, ett halvår efter arméchefens hot om totalt krig med Ryssland, har våra liberala Natoanhängare nyanserat hotbilden. Nu gäller det Gotland. Putin har för avsikt att erövra Gotland, vilket förstås vore illa nog.
Det gotländska krigsscenariot bygger på följande teori: Ryssland kommer att anfalla och erövra en eller flera baltiska stater. Och då behöver man Gotland. Västerländska tankesmedjor har visserligen beräknat att Ryssland har militär kapacitet att erövra Tallinn och Riga på 60 timmar. Men likväl skulle man behöva gå omvägen via Gotland.
Expressens ledarsida, som hör till våra mest upphetsade Nato-anhängare, har till och med hotat de stackars gotlänningarna med kärnvapen:
”Det mesta talar för att Ryssland har kärnvapenbestyckade Iskanderrobotar i Kaliningrad - 30 mil från Gotland” (24 maj).
Vilken glädje Ryssland skulle ha av att kärnvapenbomba Gotland gick dock ledarskribenten inte in på. Och det är typiskt för våra liberala Natoagitatorer. De skyler över bristerna i sina argument och övergår hellre till smutskastning av sina politiska motståndare:
”Att vänsterpartister uppträder som ’nyttiga idioter’ och går Putins ärenden är inte så förvånande” (24 maj).
Det lyser alltså av desperation bland liberalerna när de måste kärnvapenhota gotlänningarna och stämpla sina motståndare som landsförrädare för att försvara sina vettlösa krigsspekulationer.
Och det är inte så konstigt. Den nya Gotlandsvarianten på varför vi ska hamna i krig med Ryssland har nämligen en logisk lucka stor som en elefant. Estland, Lettland och Litauen är själva medlemmar i Nato. Skulle det alltså inte innebära ett skydd mot ryskt anfall? Därmed faller det argumentet för en svensk anslutning.
Det måste alltså handla om något annat. Med tanke på liberalernas utrikespolitiska ståndpunkter kan man mer än ana vad. Minns exempelvis att Liberalernas partiledare Jan Björklund på fullt allvar krävde att Sverige skulle ställa upp på USA:s sida i det katastrofala kriget mot Irak.
De vill knyta Sveriges i deras tycke alltför självständiga utrikespolitik närmare USA:s i deras tycke mer handfasta utrikes- och krigspolitik. Och den frågan blir betydligt svårare att diskutera än det är att vifta med det ryska hotet.
För den frågan lyder i alla enkelhet: Ska Sverige lägga sin säkerhetspolitiska framtid i ett system under Washingtons ledning genom ett medlemskap i Nato?
Med tanke på USA:s tvivelaktiga meritlista när det gäller dåraktiga krig under senare år vore det ett mörkt perspektiv. Irak, Afghanistan och Syrien i nya framtida varianter? Och i värsta fall med Donald Trump som amerikansk överbefälhavare.
Och som om inte det vore nog skulle Sverige hamna i militär allians med Turkiet under en krigsgalen diktator och med stater som Ungern och Polen som är på väg bort från demokratin.
Men dessa mer verkliga problem med en svensk anslutning till Nato undviker de liberala agitatorerna i görligaste mån. I stället kommer de dragandes med Putin. Det kan man kanske förstå ur ren debattstrategisk synvinkel. Men särskilt hederligt är det inte.
Lika lite som det är hederligt att ideligen antyda att den som inte håller med om välsignelserna med ett svenskt Natomedlemskap är en sorts hemlig agent för den ryske diktatorn Putin. Det luktar råtta om den svenska kampanjen för svenskt Natomedlemskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar