Sprickan, i första hand en fråga om maktkamp och karriär

Är det fråga om en riktig storm eller är det en storm i ett vattenglas?
I media beskrivs det som händer i Liberalerna som en ideologisk spricka. Visst kan det vara så. Till en liten del. Främst menar jag dock att det vi nu åser är en maktkamp. Det syns tydligast genom att granska vilka som framträtt på respektive sida. Stödet ges offentligt till Ohlsson av någon/några, som inte är profilerat socialliberala, men som satsar på att den maktkamp, som man vill ska vara avslutad i god tid före nästa val kommer att vinnas av Ohlssonsidan.
De oppositionella har tagit chansen i samband med ett par kontroversiella uttalanden av partiledaren; uttalanden, som partiledningen står bakom. Innehållet i uttalandena/utspelen är inte socialliberala hävdas det. Men åsiktsskillnader brukar man klara ut. Kommer man inte överens brukar utspelet utebli.
De frågor man gjorde utspel om är av ideologisk art. Ska en partiledning ta ställning för partiet i sådana frågor? Självklart borde vara att låta högsta beslutande organet, landsmötet, ta ställning. Men kritik över den formella hanteringen har inte riktats från någon. Varför? Jo, man vill ha den här konflikten nu. Nu kommer fler att positionera sig. Den position man intar är beroende av var man bedömer sig ha största chansen till egen karriär.
Åter ett tecken på politiken som en arena för karriärister.
Mitt råd: Börja om. Byt namn till Socialliberalerna. Låt solidaritetsfrågorna, freds- och demokratifrågorna och hållbarhetsfrågorna dominera politiken.