Vägen framåt för L

Debatten i och om Liberalerna handlar väl om två stora frågor: Hur ska den interna demokratin fungera?
Hur ska den politiska profilen se ut?

I partiernas högsta beslutande organ, hos Liberalerna landsmöte, ska program fastställas och ställning tas i stora frågor. I praktiken fungerar det emellertid inte riktigt så. Brådska eller behov för partiet att komma ut i media anses motivera utspel. Ibland görs utspelet av partiledaren ensam, ibland efter förankring i partistyrelse eller partiledning. Det ligger i sakens natur att reaktioner kan uppstå med en sådan ordning
Brådska som argument håller knappast i fråga om utspelet om att samråda med även Sverigedemokraterna. Inte heller i frågan om religiösa friskolor. Behovet av eller längtan efter mediegenomslag  får anses vara bevekelsegrund.
Nämnda två frågor måste avgöras av partiets högsta beslutande organ. 
Är det unikt det som skett? Ingalunda. Sker nästan dagligen. Partiledare uttalar åsikter och betraktas självklart som partiståndpunkter. Och, vanligtvis finner partifolket sig i detta. Men det finns gränser. Vi betraktar just nu en sådan gränsdragning. 

När det gäller den ideologiska inriktningen tror jag vi ser början på slutet för högerliberalismen hos Liberalerna. En återgång till en profilerad socialliberalism, som knappast kan samverka med dagens höger i form av M och KD kommer att framtvingas av dåliga opinionssiffror. Dock räcker inte det. Det får inte vara opinionssiffror som styr omorienteringen. Det måste infinna sig en insikt om vilken partiets uppgift är, nämligen att bilda opinion för socialliberalism och att inom ramen för den ideologiska plattformen vara det parti som har det stora örat

Det finns bland dagens toppolitiker ingen skickligare än Jan Björklund. Kan han med trovärdighet stå för en så stor ideologisk omsvängning som krävs och som måste komma. Ja då kommer vändningen för partiet. Den utmaningen gränsar dock till det omöjliga.