Det är obegripligt hur inflytelserika och intelligenta debattöre kan plädera för ett svenskt medlemskap i Nato utan att bemöta ett antal svåra motargument.
Jag ska här ta upp några av de viktigaste och ser fram emot att få seriösa svar.
1. Vill vi vara medlemmar i en organisation där en Donald Trump är den tongivande ledaren?
USA står för 22 procent av Nato:s normala budget och har utan tvekan mest inflytande. Landets president är också överbefälhavare för de väpnade styrkor, som utgör ryggraden i Nato. Nu kommer Donald Trump att inta den maktpositionen och får tillgång till kärnvapenkoderna. Förutom att valkampanjerna blir allt dyrare och smutsigare har USA:s demokratiska system blivit allt mer polariserat. Den maktdelning som skulle garantera ett gott styre har i praktiken omöjliggjort en effektiv regeringsmakt, till exempel när den federala statsförvaltningen flera gånger har tvingats stänga av brist på budgetmedel. Vad betyder det för en organisation när dess ledare inte företräder dess grundvärderingar eller dess statsförvaltning blir paralyserad?
2. Vill vi vara medlemmar i en militär organisation, vars tredje mest folkrika medlem nyligen utsatts för ett försök till militärkupp?
Oavsett om kuppförsöket i Turkiet var iscensatt av presidenten eller ej, resulterade det i ett sammanbrott för rättstaten, för yttrande- och tryckfriheten och i ett eskalerat förtryck av en nationell minoritet, kurderna. Genom att utnämna PKK till en ”terroristorganisation” försöker regeringen göra det legitimt att bekämpa den både i Turkiet och i grannländerna – även när detta innebär ett stöd till IS. Vad innebär utvecklingen i Turkiet för NATO och dess legitimitet?
3. Vill vi med lock eller pock förmås att delta i väpnade insatser i andra medlemmars intresse?
NATO eller dess medlemmar har genomfört flera väpnade insatser sedan det kalla kriget tog slut för drygt 25 år sedan. Serbien, Afghanistan, Irak och Libyen är bara några exempel. Vilka konsekvenser har de fått? Hur mycket har de kostat i pengar och människoliv, och vad skulle Sveriges andel ha varit? Nu kan man ju hävda att deltagandet vore frivilligt för varje medlemsstat, men det finns många ekonomiska, politiska och andra påtryckningssätt att skapa en sådan ”frivillighet”. Hur kan man plädera för att Sverige behöver NATO:s skydd mot Ryssland utan att vidröra den allmänt kända sanningen ”There is no such thing as a free lunch”?
4. Vilka möjligheter skulle Sverige få att verka för avspänning, fred och försoning om vi vore med i en militär allians med starka stormaktsintressen?
Det tycks som om det har varit ganska lätt att åter väcka liv i den gamla rysskräcken, och ett ensidigt negativt sätt att beskriva Ryssland verkar anses som god journalistik. Drivs inga andra stormakters ledare av landets (eller privat) egenintresse?
För några decennier sedan hotade USA med att starta ett kärnvapenkrig om inte Sovjetunionen drog tillbaka missiler från sin allierade Kuba, och USA stödde flera militärdiktaturer eller den ena sidan i inbördeskrig för att man upplevde sig hotad av vänsterregimer på sin egen bakgård.
Hur kan vi då tycka att Ryssland inte borde uppleva det som hotfullt att stora Nato-övningar genomförs på svensk mark och i svenska vatten, eller att grannlandet Sverige tecknat långtgående ”värdlandsavtal” med Nato?
För ett kvartssekel sedan bestod Sovjetunionen av 13 delrepubliker och hade en buffert av randstater mot sin fiende i Väst. I dag har tre av de gamla sovjetrepublikerna och sex av buffertstaterna blivit medlemmar i EU och USA har stationerat trupp i minst en av dem. I Ukraina, som var den största ”broderrepubliken”, avsattes den Moskvavänlige presidenten i ett folkligt uppror och landet närmar sig EU. Detta skulle bland annat ha kunnat innebära att Ryssland förlorade den oerhört viktiga flottbasen i Sevastopol på Krim.
Skulle inte Kreml se allt detta som stora hot och agera till sitt försvar? Skulle vi ha visat större förståelse om en västmakt handlat på likande sätt?
Oavsett vad man tycker i sakfrågan måste man försöka förstå hur ”den andre” resonerar – det gäller minst lika mycket i världspolitiken som i schack. Fast om man nöjer sig med vapenskrammel behöver man inte förstå – men någon avspänning eller verklig säkerhet uppnår man heller inte.
Jag uppmanar förespråkarna för ett svenskt Nato-medlemskap att ge tydliga svar på dessa frågor innan Sverige gått in på en militariserad väg utan återvändo.
Sten Ström
Uppsala