tisdag 27 juni 2017

DAGENS REFLEKTION 27 juni: Ge kommunerna hela ansvaret

I samband med ett besök i dag på Akademiska sjukhuset fick jag anledning att reflektera över uppdelningen av vårt gemensamma ansvar mellan staten, regionerna/landstingen och kommunerna. Vad är bra och vilka är bristerna? Jag ser ett demokratiproblem och jag ser effektivitetsbrister.
Kom då att tänka på en artikel jag skrivit i ämnet, för ganska länge sedan. Läste den och fann den relevant fortfarande.

EU
Staten
Regionen
Kommunen

eller

EU
Staten
Kommunen


Ge kommunerna hela ansvaret

Omorganisationer inom offentlig sektor är ofta föranledda av problem, som sammanhänger med brister i ledning och styrning.

Många små kommuner med svagt skatteunderlag ledde i slutet av 60-talet och början av 70-talet fram till, i stort sett, nuvarande kommunindelning.
Cirka tio år senare infördes i några kommuner kommundelsnämnder, som fick ansvar för skola. hemtjänst och äldreboenden, förskola och viss kulturverksamhet. Målet var att skapa närdemokrati.
Några år senare började styrningsformen, en tvåpartsstyrning, som benämns beställa – utföra, införas i många kommuner och landsting. Tydligare åtskillnad mellan politiken, det vill säga beställning, och utförandet, professionen, skulle åstadkommas.
Nu hörs i den politiska debatten allt oftare förslag såsom: låt staten ta över även driften av landets skolor, låt staten ta hela ansvaret för sjukvården och lägg ner landstingen.

I Sverige lever vi under tre beslutsnivåer, Europeiska unionen, staten och landsting/regioner/ regionkommuner/kommuner. Landsting och regioner är inte i någon fråga överordnade kommunerna; därför tre nivåer.

Europeiska unionen bildades som en för Europa välbehövlig freds- och miljöorganisation. Unionen ägnar sig dock åt allt fler frågor. De politiska beslutsfattarna befinner sig långt från medborgarna, inte bara geografiskt. Här finns ett demokratiunderskott.

Staten har, genom riksdagen, ensam ansvar för lagstiftning och utfärdande av förordningar. Jämlikheten på skolområdet har stora brister och inom även sjukvården finns vad många anser vara oacceptabla skillnader mellan olika delar av landet, trots lagstiftning om motsatsen. Staten har ansvaret, men har inte lyckats leva upp till det.
Staten har i länen länsstyrelser. Dessa framstår mer som fristående myndigheter och mindre som regionala statliga kontor. Härtill torde den ålderdomliga ordningen med landshövdingar bidra starkt.


Landsting, regioner och regionkommuner har ansvar för sjukvården, utom vissa kommunala verksamheter såsom hemsjukvård och tillfälliga sjukvårdsinsatser.
Region är område, som bildas vid sammanläggning av flera län. Regionkommun är benämning på landsting som övertagit vissa uppgifter, som statliga myndigheter, främst länsstyrelserna, i dag sköter. Regionkommuner och regioner har konstitutionellt sett samma ställning som landstingen.

I landstingsvalet väljer vi politiker till landsting och regioner. Dock visar både verkligheten och statsvetenskaplig forskning att den politiska styrningen är nästan obefintlig. Politisk styrning innebär, i korthet, tydliggörande för verksamheten den politiska viljan och förverkligandet av denna.

En annan, i vårt län, viktig aktör är Regionförbundet. Detta ska, i första hand, utarbeta och fastställa en strategi för länets utveckling. Förbundets styrelse består av, från kommunerna och landstinget, indirekt valda politiker, en konstruktion som ur demokratisk synpunkt är tveksam. Landstingets kostnader är cirka 23,6 miljoner kronor per år.
Härtill kommer ett antal samverkansorganisationer, till exempel, Mälardalsrådet och olika förbund på luftvårds- och vattenvårdsområdet. Sådana organ fyller funktionerna att vara mötesplatser och att vara expertgrupper, som är till stöd för olika politiska beslutsfattare. Mälardalsrådet är en förening med 56 kommuner och fem landsting som medlemmar. Någon beslutandefunktion finns inte. Rådet har spelat och spelar en viktig roll i infrastrukturfrågor, men ger i övrigt få avtryck. Kostnaderna för Uppsala läns landsting uppgår till cirka 570 tusen kronor per år.

Kommunerna har visat sig vara den del av offentlig sektor, som bäst uppfyller krav på demokrati och effektivitet. Rimligt vore att se kommunerna som den naturliga arenan för all offentlig verksamhet. Vissa verksamheter inom offentlig sektor behöver planeras inom geografiska områden, som inte följer uppritade gränser, och som från tid till annan behöver ändras. Främst gäller detta specialistsjukvården och kollektivtrafiken.
Staten måste ges ansvaret att besluta om indelning i sådana områden, samverkansregioner. En samverkansregion för sjukvården torde i få fall få samma geografiska omfattning som en dito för kollektivtrafik.


Staten måste alltså koncentrera sig på att få genomslag för lagar och förordningar, och på att skapa samverkansregioner på områdena specialistsjukvård och kollektivtrafik. En kommunreform där kommunerna blir ansvariga för offentligt finansierad verksamhet, där antalet kommuner minskas radikalt och där kommunernas storlek följaktligen ökas är central i en kommande anpassning av styrning av svensk välfärd.
Skicka en kommentar