DAGENS REFLEKTION 3 juni: Varför inte synpunkter när dom borde ges

Jag reflekterar ofta över hur vi partipolitiskt aktiva fungerar. Inte minst nu i samband med partiledarfrågan för Liberalerna. 
Partiet har en partistyrelse, det finns en partiledning, färre personer än i styrelsen, och det finns högsta beslutande organet landsmötet. Härutöver finns regionalt länsförbund och lokalt lokalföreningar. I kommuner med mer än en lokalförening kan bildas kommunförening.
På landsmötet fattas beslut om partiets politik. De debatter, som förs handlar mest om marginella frågor. Ifrågasättande av partilednings och partistyrelses sätt att i praktiken driva partiets frågor ifrågasätts knappast. Partiledaren hyllas vid sina framträdanden med stående ovationer. 
Och så kommer vid oväntad tidpunkt missnöjesyttring. Varför kom den inte när den borde ha gjort det, nämligen på landsmöte. 
Kan det vara så illa att ombuden inte vågar av risk för att äventyra sin karriär. Att gå upp i talarstolen och, till exempel, förespråka att Liberalerna lämnar kravet på svenskt NATO-medlemskap i ett läge när konferenssalen är fylld av eufori över nyss hållet anförande om vikten av medlemskap, torde innebära karantän för en längre tid.

Med andra ord: Vi alla aktiva i partiet har ett ansvar för vilken politik som förs. Men visst behöver skifte ske på ledarposter, dock mer genomtänkt än vad som nu utspelar sig