DAGENS REFLEKTION 7 juni: Vi ska visa vilka politiker, som backar upp nuvarande krigskultur

Tänk om Ring P1 kunde få fler sådana samtal. En man ringde i morse och talade om att Sverige kan och bör gå före i ett arbete med fredsskapande. Så välgörande det kändes. Och så galet det kändes när han beskrev vad dagens politiker ägnar sig åt, nämligen delta i krig och rustning för krig.
Nu måste vi få igång en rörelse för att visa vilka av våra förtroendevalda, som inte längre ställer upp på dagens krigshets. Vi måste få igång en rörelse, som informerar om vilka kandidater, som i kommande val står för en linje, som handlar om att Sverige ska ta täten i ett fredsskapande arbete. Vill du att Sverige ska provocera omvärlden med tal om meelemskap i NATO? Vill du att Sveriges säkerhetspolitik ska handla om att rusta för krig eller om att förbereda för fred?
I en av många artiklar i ämnet har jag skrivit så här:

Sverige bör leda spridningen av en ickevåldskultur

När länder i vår närhet använder våld och rustar upp blir reaktionen från de flesta av våra ledande politiker att nu måste vi delta i vapenkapplöpningen; mer pengar till vapen, vilket triggar andra att skaffa mer vapen, som får våra ledare att ropa efter mer vapen och så vidare. Få talar och skriver om att nu ska vi gå före i en kamp för spridande av en ickevåldskultur. Få ser att motdraget måste vara ickevåld. Sverige, med Uppsala universitet som centrum för världsledande fredsforskning, har möjlighet att påverka. Tyvärr vill få politiker se den möjligheten.

Rapporter från Irak och Syrien om halshuggna, skändade, bombade och fördrivna människomassor för tankarna till medeltida religionskrig. Krigshändelserna i Ukraina, Syrien och Irak visar att något är alldeles galet. Lärdomarna av två världskrig och ett otal andra krig under förra seklet med miljoner döda och fördrivna borde vara tydliga. Den som tillverkar vapen för krig och planerar för krig bör räkna med krig. Det tydliga alternativet är att tillverka instrument för fred och planera för fred. Vilka är då dessa instrument? Ja, det är ju detta som freds- och konfliktforskare i Uppsala, Oslo, Tammerfors, Köpenhamn och vid flera hundra lärosäten i samtliga världsdelar nu diskuterat och skrivit om i flera decennier.

Tillgången på vapen tycks vara hur stor som helst och villigheten att producera vapen är påtaglig och backas upp av regimer. Sverige är i det avseendet inget undantag. Härifrån exporteras vapen, som i många fall används i krig. Skulle, till exempel, krigshändelserna i Ukraina varit desamma om satsningarna på fredsforskning och information om fredsskapande åtgärder varit lika stora som på produktion av vapen?

Människor i såväl Ukraina som Syrien och andra länder vill ha fred och ro. De idéer som förfäktas av Islamiska Statens ledarskap omfattas av endast en eller annan promille av alla muslimer. Det är tyvärr illa nog eftersom denna lilla andel har vapen och brutalitet att vålla död och lidande för miljoner människor. Några få som inte ser bättre alternativ ställer till det för alla genom att ta till våld i olika former. Och många producerar gärna vapnen som gör att dessa få kan tvinga på många andra sin vilja. Islamiska Statens krigare sägs nu närmast bada i vapen.

Våldet och ofreden måste mötas med folkbildning, upplysning och forskning för fred och om förmedling av kunskaperna till civila och militära ledare. Det handlar nu till exempel om att i fredsallians med Schweiz och andra stärka Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Denna organisation har tvingats kämpa mot våldsfrämjare i Ukraina och Ryssland med alldeles för små personella och ekonomiska resurser. Schweiz vill förstärka dessa och det bör Sverige beslutsamt bidra till. Vi behöver tänka mer och längre. Freds- och konfliktforskningens resultat bör bli lättare tillgängliga. Den post i statsbudgeten som administreras av Folke Bernadotteakademin och kallas Statligt stöd för information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling måste utökas. Världens skolor är de platser där nya generationer kan få det uppväxtstöd som bidrar till att krigen kan avskaffas. Vi kallar det livskunskap och det bör förstås inrymma mycket mer än konflikt-, relations- och fredskunskap. Idéerna om medmänsklighet och allas lika värde är grunden, så som den svenska skollagen föreskriver men som lagstiftaren inte lyckats få bra genomslag för.

Den organisation som skulle förhindra nya krig i Europa kallas OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Hur ofta hör vi politiker tala om engagemanget i OSSE. Däremot diskuteras livligt medlemskap i en kärnvapenorganisation. Nu måste vi få en politisk debatt, som handlar om vägvalet; valet mellan deltagande i ett samarbete, som har inriktningen att förhindra våld och bygga fred å ena sidan och vapenupprustning och deltagande i kärnvapenorganisation å andra. Ett exempel på något nytt och föredömligt är Uppsala kommuns samarbete med en rad lokala organisationer kring Fredsåret 2014. ”Vi vill under året fokusera på framtiden och hur den skulle kunna se ut.” Så står det på kommunens webbplats. Vi hoppas att denna fokusering leder fram till konkreta planer på hur Uppsala som helhet kan bidra till spridandet av en ickevåldskultur. Om många fler kommuner följer Uppsalas exempel och engagerar sig kan denna avgörande framtidsfråga bli en angelägenhet för riktigt många människor runt om i världen.

En ökande andel av svenskarna vill att Sverige ska ansöka om medlemskap i NATO. Dock inte en majoritet. Samtidigt gäller att fred står högt på människors önskelistor.

När länder i vår närhet använder våld och rustar upp blir reaktionen från de flesta av våra ledande politiker att nu måste vi delta i vapenkapplöpningen; mer pengar till vapen, vilket triggar andra att skaffa mer vapen, som får våra ledare att ropa efter mer vapen och så vidare. Få talar och skriver om att nu ska vi gå före i en kamp för spridande av en ickevåldskultur. Få ser att motdraget måste vara ickevåld. Sverige, med Uppsala som centrum, där vi har världsledande fredsforskning vid Uppsala universitet, har möjlighet att påverka. Tyvärr vill få politiker se den möjligheten.

Sverige kan och bör bidra mer till krigens avskaffande. Vi vill se en opinionsundersökning där frågeställningen är: Vilken väg är mest löftesrik, samarbete i en fredsallians eller medlemskap i en militärallians.

Vi skulle bli förvånade om signalen från medborgarna inte skulle bli att det bästa sättet att stärka försvaret mot våld, terror och krig är att förbereda världen för fred, vilket kan betyda att ett mycket aktivt svenskt medlemskap i OSSE är långt viktigare för världen än ett förstärkt svenskt engagemang i NATO.

Helhjärtad satsning på samarbetet inom OSSE, införande av livskunskap på schemat från årskurs ett i skolan och en omfattande folkbildning för spridande av en ickevåldskultur måste bli Sveriges inriktning i stället för medlemskap i en militärallians, som även är en kärnvapenorganisation