fredag 21 juli 2017

DAGENS REFLEKTION 21 juli: Bekämpa ålderismen, i även praktiken!

"Bekämpa ålderismen", är titeln på dagens debattartikel i UNT. Bra och viktig artikel. Ska bli intressant att betrakta nomineringsprocessen hos Liberalerna. 
Jag gissar att informationen om kandidaterna på valsedlarna kommer att vara namn, bostadsort och ålder. Namnet är nödvändigt, bostadsorten hjälper till vid uppsökandet av kandidaten, men åldern? Enligt artikeln ska människor bedömas efter kompetens. Kommer skribenterna att verka för att ålder på valsedlarna ersätts med något slag av kompetensinformation. Eller är bekämpandet av ålderismen endast något man gör i teorin, i debattartiklar?
Återstår att se om de tråkiga och oflexibla människorna kommer att avgöra huruvida ålder på kandidaterna ska anges på valsedlarna

söndag 16 juli 2017

DAGENS REFLEKTION 16 juli: Kandidera eller ej

Förvånande många har under åren tyckt att jag ska åter kandidera till riksdagen alternativt regionfullmäktige eller kommunfullmäktige. Ett genomgående argument är att jag inte är en typisk politiker. Är det något positivt? Jag vet inte.
Efter att noga tänkt igenom saken har jag fattat ett beslut.

lördag 15 juli 2017

DAGENS REFLEKTION 15 juli: Var ligger ansvaret för sjukvården?

"Vårdplatser färre än planerat, lyder en rubrik i dagens UNT. Som vanligt när det gäller sjukvården ser det ut som om allt ansvar åvilar de anställda. Radikala förändringar krävs. Nedanstående är i dag lika relevant som när jag skrev det

Tjänstemän tvingas ta ett politiskt ansvar. Budgetar följs inte. Patientsäkerheten är inte tillräcklig. Personal säger upp sig. Akuten är i behov av akutinsatser. Primärvården har läkarbrist.
Samtidigt ska konstateras att bilden är en realitet för många trots stora ansträngningar från personalens sida. Konstateras ska också att många upplever en vård av hög klass. Gäller såväl sjukhusvård och primärvård som folktandvård.

Bristerna är kända för de politiskt ansvariga. Det närmaste man kommer kraftfullt agerande är dock att man på sammanträde efter sammanträde ger uppdrag om att budget ska hållas och att kvaliteten och kvantiteten ska vara oförändrade. Som om noteringar i sammanträdesprotokoll förändrar verkligheten.

När verkligheten med sina brister blir alltför påträngande beslutar man sig för att se över organisationen och inhandlar konsulttjänster. Härigenom erhålls en andningspaus under vilken man kan hänvisa till pågående organisationsutredning och uttala förhoppningar om att konsulten har lösningen.

Landstinget är en politiskt styrd organisation. Det betyder, bland annat, att landstingsfullmäktige är den ”riksdag”, som har att bestämma om hur mycket pengar som får användas för de olika verksamheterna sjukvård, primärvård, tandvård, kollektivtrafik och kultur och vilka inriktningar verksamheterna ska ha. Eftersom för ett fullmäktige finns bara andra politiska organ, ska budgetfördelning och uppdrag avse verksamheter och inte förvaltningar.

En tidningsrubrik nyligen löd ungefär så här: Akademiska måste betala tillbaka till landstinget. Rubriken innehåller ett dubbelfel. Akademiska är inte en utomstående part utan en del av landstinget och rubriken ger en bild av att det är sjukhuset, som gentemot oss medborgare är ansvarigt för ekonomin, när det i själva verket är Sjukhusstyrelsen.

Innebörden av att en organisation är politiskt styrd är att den till väsentlig del finansieras med skattemedel, politiker beslutar om hur mycket pengar som ska användas till verksamheten, vilken kvalitet den ska ha och vilka verksamheten ska riktas till. Vidare, och minst lika viktigt är, att det är politiker som regelbundet ska utifrån en bild av hur verkligheten överensstämmer med nämnda beslut, fatta beslut om korrigeringar och utkräva ansvar i speciella fall.

Grundproblemet i landstinget torde vara att det är i endast teorin, som det är politiskt styrt. Det som nu möjligen kan motivera anlitande av konsult är behovet av utbildning av politikerna om vad som är deras uppgifter. I syfte att tydliggöra ansvarsuppdelningen mellan politik och produktion. Utrymmet för de anställda att konstruktivt klara ut organisation och arbetssätt blir då större.

Det behövs också en förändrad syn på innehållet i ledarrollen. En ledning i vilken de anställdas erfarenheter och kunskaper tillvaratas. Jag brukar vid sjukvårdsbesök fråga anställda om olika förhållanden inom vården. Har du framfört detta, är en vanlig fråga från min sida. Det är väl ingen, som lyssnar på oss, är det alltid återkommande svaret.

I en fungerande politisk process tvingas politiker in i ställningstaganden om eventuellt ökade ekonomiska resurser, ändrade kvalitetskrav, ändrad omfattning av verksamheten eller kombinationer av dessa. Man kan inte fortsätta att gömma sig bakom professionen. Jag kan tänka mig att problem som många i dag upplever vid, till exempel Akuten, handlar om otidsenlig organisation, tungrott arbetssätt och bristande personalresurser. Ett konstaterande av att mer pengar krävs för en sjukvård för alla och till hög kvalitet, måste inte leda till slutsatsen högre skatt. Kanske finns möjligheter att omfördela uppgifter, till exempel, frånsjukhusvården till primärvården. Kanske finns möjligheter att minska kostnader inom, till exempel, administration och politik. Det har, till exempel, utvecklats ett synsätt där det ses som självklart att varje parti, representerat i fullmäktige, ska ges möjlighet att nominera till minst en landstingsrådspost. Fjorton landstingsråd torde kunna minskas med åtminstone tio.

Nu pågående diskussioner om bildande av storregioner riskerar att dölja de verkliga problemen. I även stora regioner måste styrningen och ansvarstagandet fungera. Det kanske är så att ett överförande till primärkommunerna vore att föredra framför bildande av storregioner med de demokratiproblem dessa innebär. Kommunerna måste då finna samverkan mellan sig och inom geografiska områden, som kan behöva förändras från tid till annan. Ty varken kommun eller län är tillräckligt stora som upptagningsområden.

Även staten har en viktig roll i det att riksdagen stiftar lagar och regeringen har ansvar för att lagkraven efterlevs. Staten tar inte sitt ansvar härvidlag och misslyckandet får betraktas som vida större än landstingens. Detta talar emot att staten ska ges en vidare roll i sjukvårdspolitiken. Den ska också hålla sig borta från begränsningar i landstingens sjukvårdsplanering, i form av system vid sidan om landstingens egna .









fredag 14 juli 2017

DAGENS REFLEKTION 14 juli: Sverige, NATO och kärnvapen

Dagens reflektion är giltig för många dagar. Jag förstår inte varför inte våra ledande politiker funderar mer över dessa frågor än vad man gör. Jag och min syster har uttryckt tankar i en artikel för över ett år sedan.

"Vill du ha fred rusta för krig. Om du vill ha fred, förbered för fred.
Dessa utgångspunkter belyser skillnaderna mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning.

I en nyligen utkommen bok, NATO, Sverige och säkerheten, förklarar Hans Blix, med flera, skillnaden mellan säkerhetspolitik och försvarspolitik och varför deras slutsats är att fortsatt alliansfrihet gagnar Sverige bäst. Säkerhetspolitik handlar om, förutom försvarspolitik, diplomati, bistånd, handel och samhällskontakter och personutbyte.

Den borgerliga regeringen ville så sent som 2014 ha en utredning om svenskt NATO – medlemskap, fördelar och nackdelar. Boken torde ge svar på de frågor, som söker sina svar. Var den borgerliga regeringens tal om utredning emellertid bara innehållslösa uttalanden, eftersom den tog ställning för ett värdlandsavtal två veckor före valet 2014 och målsättningen NATO – medlemskap innan utredning genomförts.

Tron på våld som en effektiv konfliktlösningsmetod är djupt rotad, trots att historien visar att det är genom endast samtal och möten, som fred kan nås. Misstroende ökar risk för oöverlagda handlingar. Ett avtal om svenskt medlemskap i, liksom ett värdlandsavtal med NATO är handlingar, som skulle kunna skapa misstroende, från främst ryskt håll, och därigenom öka spänningen i Östersjöområdet. En annan följd av ett medlemskap är att Sverige därigenom godtar NATO:s kärnvapenpolitik och kan knappast vara trovärdigt längre i en kamp för avskaffande av kärnvapen och som främjare av avspänning och nedrustning.

Regeringen har emellertid deklarerat att medlemskap inte är aktuellt, utan man kommer att fullfölja tecknandet av värdlandsavtalet, som nu har granskats av lagrådet innan det överlämnades till riksdagen som proposition den 22 mars. Datumet måste ses som en ödesdag för svensk alliansfrihet. Slutligt beslut fattas inom kort. NATO kommer att medges använda baser på svenskt territorium, i både freds- och krigstid.

Värdlandsavtalet som Reinfeldtregeringen sa ja till 2014, utan en offentlig debatt, tolkas nu av en del som ett de factomedlemskap.
Avtalet ger möjlighet för annat NATO-land att införa militära enheter i det svenska systemet och att anordna baser och placera vapen på svenskt territorium. Inget tydligt undantag görs för kärnvapen. Inte heller tas tydligt avstånd från rätten för annan makt att använda svensk mark för våldshandling mot annat land.
Värdlandsavtalet är långtgående. Detta tillsammans med tätt samarbete med NATO torde få andra länder, främst Ryssland, att se Sverige som ett NATO-land, vilket skulle öka spänningen i Östersjöområdet. Sverige lägger nu om kursen från alliansfrihet för att kunna vara aktiva i fredsbyggande och nedrustning till alliansbygge tillsammans med, bland andra, kärnvapenstater. (I Europa finns i dag cirka 200 kärnvapen i NATO-länder). Även om Sverige säger sig stå för en ideologi där nedrustning är central, torde värdlandsavtalet medföra att trovärdigheten skadas allvarligt.
I stället för att öka spänningen bör Sverige prioritera avspänning. Sverige bör med en rad åtgärder visa att man vill arbeta fredsskapande. Inrätta ett fredsdepartement, arbeta med diplomati, bistånd och handel, satsa på organisationer som OSSE och FN och införa ämnet Livskunskap på skolschemat. Sverige bör verka för undanröjande av den djupa misstro som finns mellan Ryssland och västmakterna.
Sverige bör, liksom under det kalla kriget verka för undanröjande av den djupa misstro som finns mellan Ryssland och västmakterna. Mycket skulle kunna göras av Sverige och Finland tillsammans vad gäller förtroendeskapande åtgärder, förslag om rustningsminskningar och tillämpning av hela det åtgärdspaket som utarbetades inom ESK efter Helsingforsavtalet 1975.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, förkortat OSSE, är en internationell organisation som arbetar med "tidiga varningar, konflikthantering, riskhantering och återuppbyggnad" i Europa. Till 1995 hette organisationen Europeiska säkerhetskonferensen (ESK). ESK bildades under kalla kriget som ett forum för dialog mellan väst och öst. OSSE har varit särskilt aktiv i före detta Jugoslavien med övervakning av allmänna val och liknande.

Sveriges budskap ska fortsätta att vara att konflikter måste lösas utan vapenanvändning och att dödande och förstörelse måste upphöra."





onsdag 12 juli 2017

DAGENS REFLEKTION 12 juli: Tyst om patientsäkerhet


Jag har under flera års tid brunnit för patientsäkerhetsfrågorna. Ett av de få regionuppdrag jag är beredd att ta på mig är i Patientnämnden. Det politiska ansvaret tas knappast i dag. Nedanstående är inte en dagsfärsk text men likväl relevant. 

"Patientsäkerhet, inte bara professionens ansvar


Svensk sjukvård kännetecknas av, bland annat, hög kompetens hos personalen och av att vara sjukvårdstekniskt väl utvecklad. Oacceptabla brister finns däremot i fråga om tillgänglighet och, här liksom i många andra länder, i fråga om patientsäkerhet. Sjukvården är, liksom, till exempel, flyget och kärnkraftsverksamheten, en högriskverksamhet. Så länge var tionde patient, som vårdas på sjukhus skadas, kan vi inte vara nöjda. I vårt missnöje är det viktigt att vi har klart för oss att bristerna inte beror på dålig eller slarvig personal utan snarare trots duktig och ansvarskännande personal.
Det är lag på att kvaliteten i verksamheten inom hälso- och sjukvården respektive tandvården systematiskt och fortlöpande skall utvecklas och säkras. Det är också lagkrav på att ledningen av hälso- och sjukvård skall vara organiserad så att den tillgodoser hög patientsäkerhet och god kvalitet och främjar kostnadseffektivitet. Ett intressant konstaterande i lagen är att kvalitetsarbetet ska vara väl förankrat bland alla medarbetare i organisationen.

Sjukvårdens tre aktörer, Professionen, Patienterna och Politikerna har var och en sitt ansvar. Sjukvårdspersonalen, professionen, arbetar enträget med att åstadkomma förbättringar. Det handlar om, till exempel, att utveckla ledningssystem, genomföra riskanalyser, företa patientsäkerhetsronder, upprätta avvikelserapporter och föra dialog med patientnämnderna.

Patienten har rätt att få sitt hälsotillstånd beskrivet på ett förståeligt sätt, få information om vilka metoder för undersökning, vård och behandling, som finns, få information om möjligheterna att välja vårdgivare och få information om vad vårdgarantin innebär. Brister i de här avseendena torde alltså inte bero på avsaknad av lagstiftning.
Sveriges kommuner och landsting ger i en folder patienterna tio goda råd. Råden handlar om sådant som att förbereda sig noga inför vårdkontakten, delta i besluten, ställa frågor om fortsatta vården och att lära sig så mycket som möjligt om läkemedlen. Men är detta realistiskt i dag? Jo, där patienten förses med kunskap om sin medicinska status och om sina läkemedel kan patienten bli en del av ett sjukvårdsteam.


Politikerna måste bättre än i dag klara samordningen av patientsäkerhetsarbetet, se till att ha en politisk organisation, som är anpassad till patienternas behov och perspektiv och inte, som så ofta, till byråkratins behov. På landstingsstyrelsernas agenda måste patientsäkerheten vara en stående punkt. Vid varje sammanträde måste styrelsen ställa tre frågor Hur ser det ut i dag? Vilka är problemen? Vilka beslut måste vi nu fatta för att avhjälpa problemen?"

tisdag 11 juli 2017

DAGENS REFLEKTION 11 juni: Ingen bra utveckling för vår demokrati

Är dagens politiker omedvetna om vad som krävs för att fördjupa demokratin? Aktiviteter, som hävdas stärka demokratin kanske är slag i luften.
Sociala medier används flitigt. Frågan är hur twitter, facebook m.fl. når ut. Skriver politiker, i första hand, för andra politiker?
Under Almedalsveckan möts ett stort antal människor. Näringslivsrepresentanter och organisationsrepresentanter för samtal med politiker. Men, den så kallade, allmänheten finns inte där. När möts medborgare och dess valda representanter i samtal? Kanske är Järvaveckan ett undantag.
Sättet att organisera vårt demokratiska system bidrar knappast till fördjupning av demokratin. Detta skrev jag om för en tid sedan


Hot mot demokratin

EU ägnar sig alltmer åt andra frågor än huvuduppgifterna. Överför kommunal- och landstingsdrift till staten. Skol- och sjukvårdssystem vid sidan av kommunernas respektive landstingens. Lägg ner landstingen och bilda stora regioner. Låt tjänstemän besluta i allt fler frågor. Exemplen utgör oroande inslag i dagens politiska system.
Jag vill peka på sju hot, mot vår demokrati, och som måste avvärjas:

1. EU, alltför sluten
Kanske det enda goda med att Storbritannien lämnar EU är att beslutet är en väckarklocka. Nu har man börjat tala om att EU måste koncentrera sig på sina huvuduppgifter. Men finns förmågan att enas i klimat- och andra miljöfrågor, påverka utvecklingen i fredlig riktning, och att kunna enas om en human flyktingpolitik.
Finns viljan att öppna organisationen? Alltför många vet inte vad våra representanter heter, än mindre vad dom gör. Vissa uppgifter, som om svenska riksdagsledamöter är offentliga, är om EU – parlamentarikerna sekretessbelagda.

2. Regionbildningar, ökad anonymitet
En utredning föreslår att landstingen ska avvecklas och ersättas av sex regioner. Fyra av norrlandslänen – Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland – slås samman till en region. Regionen kommer att omfatta en yta lika stor som övriga fem regioner tillsammans. Nuvarande Norrbottens län kan räkna med att få kanske inte fler än 16 till tjugo ledamöter i Regionfullmäktige.
Kommunerna har visat sig vara den del av offentlig sektor, som bäst uppfyller krav på demokrati och effektivitet, trots ibland brister även där. Rimligt vore att se kommunerna som den naturliga arenan för all offentlig verksamhet. Det får då ankomma på kommunerna att då så krävs skapa samarbete över kommungränser; inom, främst, sjukvården och kollektivtrafiken.

3. Överföringar till staten av daglig drift, ökade avstånd
Fokus har satts på statens misslyckade styrning av skolan med ojämlikhet mellan kommunerna som följd. Ojämlikheten inom förskoleverksamheten är minst lika stor, för att inte tala om hemtjänsten eller särskilda boenden för äldre liksom inom kulturen. Att som en del förespråkar råda bot på statens misslyckande med sin egen lagstiftning genom att staten får ta över även daglig drift, medför ökat avstånd mellan beslutsfattare och medborgare.

4. Friskolor och fri etablering, system utanför
Vid sidan av det kommunala skolsystemet finns friskolesystemet. För att starta en friskola måste huvudmannen ansöka hos Statens skolinspektion. Om skolan uppfyller bestämmelserna och godkänns av Skolinspektionen erhåller den bidrag från elevernas hemkommun. Jämförbart med friskolesystemet är fria etableringen av vårdcentraler inom landstingens ansvarsområde.
Det finns dokumenterade positiva effekter av att inom offentliga ansvarsområden det finns även externa utförare. Dock medför system vid sidan av kommunerna och landstingen att brister uppstår i insynen för oss medborgare. Alla skolor, kommunalt drivna såväl som externt drivna bör vara resultat av kommunala beslut, liksom alla vårdcentraler bör ha tillkommit genom landstingsbeslut.

5. Delegering, bort från politiken
Komplexiteten i samhället ökar. Politikers beroende av experter blir allt tydligare. Rätten för tjänsteman att fatta beslut i en kommunal nämnds ställe, ges i form av delegering. Vanligen kommer nämnden inte i kontakt med dessa ärenden, annat än som en rubrik i en anmälningslista. Men det måste inte och får inte vara så. Det är viktigt att medborgare, som vänt sig till nämnder med frågor och synpunkter får svar av nämnderna i även frågor hanterade av tjänstemän.

6. Externa utförare, ett påverkansproblem
Ett nyligen aktuellt ämne är vilket ansvar Trafikverket har för arbetarnas säkerhet i samband med vägarbeten utförda av entreprenörer. Brister entreprenören i, till exempel, ansvarstagande för säkerheten, är det ett ansvar verket måste utkräva av entreprenören. I relationen till oss medborgare finns inte entreprenören.
Frågeställningen gäller hela offentliga sektorn och dess ansvar vid externt utförande. En kommun, som överlåtit till ett företag att driva ett särskilt boende kan inte, om missförhållanden uppstår, skylla på och hänvisa till företaget, vilket tyvärr är alltför vanligt.
7. Populism, egoism och karriärism missgynnar demokratin
De politiska ismerna ser ut att vara på utgående. Populismen, egoismen och karriärismen är de nya ismerna. Om partierna inte åter blir organisationer för ideologiskt likasinnade riskerar våra politiker få se väljarna vända dem ryggen.



torsdag 6 juli 2017

DAGENS REFLEKTION 6 juli: Bättre sent än aldrig

Kanske ser vi början nu till en bättre politisk debatt i Sverige. Jag tänker, i första hand, på Liberalernas tal om ökade klyftor och som följts av liknande inslag från andra partiledare. Det är inne att tala om välfärden.
Jag har under flera års tid varit kritisk till mitt eget parti för att man inte markerat sin socialliberala profil. Partiets framtoning, avlägsen från socialliberalismen, har applåderats av landsmötesombuden och av deltagare i riksmöten. Man har uttryckt ljudliga bifall till en anpassning till, den så kallade, Alliansen.
Nu görs försök att återgå. Återgå till att uttrycka bekymmer över klyftorna i samhället. Blir intressant att se och höra hur allvarlig självständighetsmarkeringen är och vilken omorientering partiet är berett till. Kommer man att våga börja använda begreppet solidaritet? Kommer fredsfrågan bli viktig? Kommer man att göra försök att visa att man har ett miljöprogram, som får Centern att framstå som ett gårdagens miljöparti, att L är oppositionens miljöparti.
Vad man kan vara säker på är att även om omorienteringen blir kraftig kommer landsmötesombuden och deltagarna i riksmöten att kraftigt applådera.
Det är här min fascination blir så stor. Hur kommer det sig att så många så lätt svänger i sina åsikter?
Jag har inget svar. Ty, svaret kan ju inte vara att man applåderar det som gagnar den egna karriären bäst. Ty, det kan ju inte vara så att det finns en risk för bestraffning för den som är konsekvent. Naturligtvis inte, men risken finns med en politik, som för lite utgår från en orubblig ideologisk plattform och mer från känslan vid fingret i luften.

Dock, bra med den nya framtoningen. Nästa steg blir förhoppningsvis en förklaring att man inte ingår i en allians före valet. Det är bättre att förändringarna kommer sent än att de inte kommer